Ledare. Silas Aliki.

2016-07-17 18:00

Gör upp med homonationalismen

Vissa queers, framförallt de som känner sig trygga om de ser en polis, (eller som rentav ÄR poliser) är nu i princip inkluderade i nationen. För andra, exempelvis personer som saknar uppehållstillstånd, som jobbar svart, eller som bara inte läses som hbtq-personer på grund av sin hudfärg är dock polisnärvaro väldigt ofta motsatsen till trygghet, skriver Sigrid Aliki.

"Welcome to Sweden. Gay since 1944." Låter det som ett av de infomaterial som någon blåbrun debattör anser ska lära ut "svenska värderingar" till nyanlända? Ja, det låter som det. Men det var i själva verket texten på det konstverk som Svenska Freds för något år sedan sänkte ner i Östersjön.

Verket bestod av en neonskylt med en höftvickande man i underkläder, och så texten på ryska och engelska. Det skulle vara en rolig markering om att vi skrämde bort den homofoba ryssen med vår svenska gayvänlighet, och därför inte behövde någon militär upprustning. Tyvärr blev det mest en uppvisning i hur långt normaliseringen av nationalism har gått. Men att nationalismen kläs i hbtq-vänlighet är en sorglig process som pågått längre än så.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0


 

Det senaste exemplet är Expressens reportageserie Utanförskapet inifrån. Under rubriken "De mest utsatta av de utsatta", åker reportern Josephine Freje spårvagn från överklassområdet Saltholmen i Göteborg, till Bergsjön i andra änden av linjen. Under resan drar hon sig inte för att skriva saker som att "Vi befinner oss fortfarande i city där normen är att vara hbtqvänlig." Josephine Freje träffar sedan flera hbtq-personer i bland annat Bergsjön som säger att mer polisnärvaro skulle göra dem tryggare i de områden där de bor. Reportagets andemening är att det är "stor kontrast mellan svenska medelklassområden och socioekonomiskt utsatta förorter". På vissa sätt är reportaget ändå rättvisande – hbtq-personer i Sverige är utsatta i olika grad.

Att "svenska medelklassområden" och dess invånare skulle vara frälsningen är däremot inte sant.

För snart tio år sen myntade den amerikanska professorn i etnologi Jasbir Puar begreppet homonationalism. Syftet med begreppet är inte, menar hon, att göra skillnad mellan bra och dåliga queers. Istället vill hon visa på att vi just nu har en situation där vissa hbtq-personer, nämligen vita homo- och bisexuella cis-personer vars enda brott från normen är icke-heterosexualitet, nu på vissa platser i Väst räknas som värda nationalstatens skydd. Hon menar också att det skyddet av vissa sker på bekostnad av andra hbtq-personers liv och trygghet.

Det är precis den situation vi nu har i Sverige. Vissa queers, framförallt de som känner sig trygga om de ser en polis, (eller som rentav ÄR poliser) är nu i princip inkluderade i nationen. För dessa personer är mer polisnärvaro uppenbarligen något positivt. För andra, exempelvis personer som saknar uppehållstillstånd, som jobbar svart, eller som bara inte läses som hbtq-personer på grund av sin hudfärg är dock polisnärvaro väldigt ofta motsatsen till trygghet.

Det blottar sprickor i hbtq-rörelsen som det är hög tid att vi börjar ta tag i. För det är ju så att de mest tongivande delarna av rörelsen i Sverige består just av personer som möter samhällets förtryck enbart utifrån icke-heterosexualitet. Därför är det också frågor som angår dem som fått ta mest plats. 

Det har bland annat rört sig om att se till att även homo- och bisexuellas familjebildningar har rättsligt skydd, och möjliggörs genom donerade könsceller inom sjukvården eller genom surrogatmödraskap där rika människor köper fattiga kvinnors reproduktionsförmåga. Det vill säga, att skapa ett rättsligt och politiskt skyddsnät runt en variant av den typen av reproduktiv västerländsk kärnfamilj som är en av nationalismens viktigaste värderingar. Det har gått så långt att det till och med är de här frågorna som är de enda som läses som hbtq-frågor i Sverige idag.

Men det behöver inte vara så. Om vi som rörelse vill vara den radikala samhällsförändrande kraft som vi ofta säger att vi är, är det dock hög tid att börja se över vår egen bakgård, och låta de hbtq-personer som är i mest behov av organisering få formulera behoven och ta ledningen. Det vill säga de av oss som möter fler förtryck än heteronormen. Det är helt nödvändigt eftersom växande nationalism kommer att drabba de mest utsatta av oss först och hårdast, men i längden kommer det även att komma de mest privilegierade av oss till del. 

För även om högerextrema krafter börjat framställa sig själva som hbtq-vänner, vet vi ju att så inte är fallet när det kommer till kritan.

DIGITAL PRENUMERATION

TVÅ VECKOR GRATIS!

Läs alla artiklar från Dagens ETC utan kostnad första två veckorna. Därefter är priset 199 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom Dagens ETC direkt till din mejl, alla dagar i veckan. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Prenumerera” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter