Den europeiska unionen har en vacklande demokratisk legitimitet. Trots att Europaparlamentet sedan årtionden tillbaka fått ett utvidgat mandat och mer makt har valdeltagandet varit i avtagande sedan 1979. Det beror delvis på östutvidgningen där de nya länderna inte precis uppfostrat sina medborgare i demokrati det senaste seklet.

Men en större förklaring är naturligtvis att EU känns avlägset. Bryssel är långt borta. Nationalstaten är fortfarande den centrala arenan för demokratin och lär vara det under överskådlig tid. Att hävda det är inte nationalistiskt utan helt enkelt realistiskt. Vad vi ser idag i världen är hur allt mäktigare nationalstater dominerar geopolitiken: Kina, Indien och en rad andra folkrika länder har seglat upp vid sidan av USA och Ryssland. Den som tror att nationalstatens era är över har helt fel och förstår inte mycket av vad som sker i världen.

Men tillbaka till EU. Vanligt folk har svaga begrepp om hur Europaparlamentet fungerar (eller hur EU överhuvudtaget styrs). En ännu tyngre förklaring till det låga valdeltagandet är emellertid utbildningsnivå och position på klasstegen: De som har låg utbildning och låg inkomst står allra längst från att gå och rösta. Högutbildade och höginkomsttagare är våldsamt överrepresenterade i EU-valet och för övrigt också i de nationella valen om där än inte lika tydligt.

Siffrorna från exempelvis valet 2014 är direkt chockerande: I Rosengård och Ronna röstade bara drygt 20 procent i EU-valet (i Bromma var det 80 procent). På landsbygd och i glesbygd är valdeltagandet mycket lägre än i storstäderna, och med storstäder menar jag innerstäder och villaområden, inte förortsbältena.

Vi ser det gamla vanliga mönstret: De privilegierade skikten är långt bättre på att tillvarata sina intressen. Egenintresset och klasskänslan är starkare bland de översta än bland de understa i samhället och i EU-valet slår det igenom med full kraft.

EU-valet är ett klassval utan like. Vad ska man göra åt det? Mer och mer har jag börjat tänka att det vore en god idé att införa en medborgerlig skyldighet att avlägga sin röst. Globalt sett tycks det vara så att valdeltagandet, efter att ha ökat under efterkrigstiden, sjunker sedan 80-talet, konstaterar UNDP. Orsakerna är säkerligen många. Men en viss roll har det nog spelat att den dominerande nyliberala ideologin sedan 80-talet ständigt har tjatat om att politik inte är lika viktigt som att rösta med fötterna på en marknad. Mycket riktigt finner man nog idag det hårdaste motståndet mot idén om obligatoriskt röstande hos de marknadsliberala ideologerna. Timbro ger gärna ut böcker som heter ”Against democracy” där författaren argumenterar för mer expertstyre och meritokrati: de dumma bör inte rösta. Att rösta ska vara en valfrihetsfråga. Vill du inte så är det helt okej, går tankegången som rymmer ett fint litet farväl till miljoner arbetarröster vilket gynnar de privilegierade.

Och visst: Kungsvägen till en bättre fungerande demokrati är och förblir levande folkrörelser, vitala partier samt ett medielandskap där också arbetarklassen syns och där dominansen inte, som nu, är total för borgerlig opinionsbildning. Men också tillgängligheten. Det låga valdeltagandet i USA beror mycket på att det helt enkelt är svårt för i synnerhet fattiga att få tid och möjlighet att gå och rösta.

Frågan är dock principiell. De allra flesta anser att det är obligatoriskt att betala skatt. Knappast någon vänder sig mot idén om skolplikt. Nästan ingen är emot att alla följer samma trafikregler. Och så vidare. Filosofen Peter Singer kommer från Australien, där röstplikt råder, och har tagit ställning för obligatoriskt valdeltagande.

Hur mycket skulle röstplikt i EU-valet förändra utfallet? Tja, det går faktiskt inte att veta. Men säkerligen skulle vi få bevittna en sensationellt ökad kampanjaktivitet i invandrartäta stadsdelar och i glesbygden om det infördes. I det svenska fallet riskerar vi naturligtvis att få ett större antal Sverigedemokrater som går till valurnan, eftersom partiets väljarkår intar klasspositioner och har en utbildningsnivå som stämmer överens med mönstret av lågt valdeltagande. Kanske skulle Liberalerna hamna under spärren. Ingen vet riktigt. Antalet blanka valsedlar eller nonsensröster skulle öka en smula.

Men en sak är säker: Den fullkomligt för­ödande klassojämlikheten i röstandet skulle mer eller mindre upphöra. Vi skulle få en svensk representation i EU-parlamentet som mycket bättre speglar folkviljan i Sverige.