Ledare: Gatukritor som kulturgärning

Det finns mycket som är åt helvete med kulturbranschen.

För några veckor sedan tog jag med mig en massa gatukritor som jag hade hemma, till förskolan jag jobbar på. Kritorna var från ett gatukonstprojekt som jag projektledde back in the days. Jag slutade jobba inom kulturbranschen för tre år sedan av så pass många skäl att jag än i dag undrar varför det tog mig så lång tid att sluta. Ett av dem var det här med att kulturbranschen krånglar bort den kreativitet, som den är till för att både sprida och skydda. Om jag hade fortsatt jobba som kulturarbetare hade jag i en minst tio sidor lång projektbeskrivning behövt förklara varför jag tror det gynnar samhället att barnen får måla med gatukritor. Jag hade varit tvungen att ge varenda liten blomma och treögd streckgubbe ett tydligt syfte innan de ens får målas. Givetvis hade jag i dokumentet behövt förklara hur jag tänker utvärdera denna process efter avslutad projektperiod. Barnen hade inte fått pengar till gatukritor och jag ingen lön, såvida inte vår lek uppfyllde de kulturpolitiska målen. Att barn, och vuxna med för den delen, mår bra av att få måla och ha roligt räcker liksom inte som motivering. Byt ut gatukritorna mot valfri kreativ aktivitet och det är ungefär så hela kulturbranschen funkar i det stora hela. Nej, jag saknar inte mitt tidigare yrke.