Från folkhem till flaggmani

38 stycken ”Sverige” (och noll ord om klimatet) rymdes i Magdalena Anderssons tal på Socialdemokraternas kongress. Under fjolårets Almedalsvecka var Sverige bokstavligen på varenda tapet: i princip alla partiledare hade en blågul kuliss på scenen, och Andersson pratade redan då om att svenska flaggan ska vaja på varje torg. Va?

Jag tog med rynkade ögonbryn del av tal efter tal där det pratades om svenska värderingar, svensk kultur, svenskhet, svenska språket, svenska samhället, bla, bla, bla. Det var som om Jimmie Åkesson hade utlyst en tävling bland partiledarna: ”Vem är mest Sverigevän? Vinnaren får en kokt med bröd!”.

Det ironiska med besattheten av moderlandet är att verklig svensk kultur – i den mån det går att definiera en kultur – är att inte vifta med flaggor och att inte fira nationaldagen.

6 juni ligger vi på soffan och tackar för en ledig dag (eller surar för att den lediga dagen inföll på en redan ledig lördag) och jag vågar hävda att en majoritet inte ens äger en Sverigeflagga. Varför ska vi låtsas som något annat?

Besattheten vid att definiera svenskhet började så klart med SD:s framväxt, men den hålls vid liv av de partier som en gång klev på högertåget och nu vägrar att hoppa av.

Det påstås ofta att den nationalistiska retoriken (och politiken) handlar om att förbättra integrationen, men det är en hiskeligt snäv syn på integration: att en mall för hur man är svensk skulle vara den magiska lösningen.

Men det är så klart enklare, och billigare, så: att skicka ut invandrare och skylla på deras bristande vilja att bli svenska – och för att göra detta måste man ju ha definierat vad det svenska är – snarare än att åtgärda bostadskrisen, skolsegregationen, ojämlikheten.

Det vill säga: det som är politiskt ansvar och som kostar pengar, men som också fungerar.

Men vill folk ha det här tramset om svenska flaggor på varje torg, eller vill folk snarare att samhället ska fungera bättre?

Och någonstans längs vägen verkar partierna ha bestämt sig för att det är så här folk vill ha det: ”folk vill ha Sverigeflaggor och nationaldräkter, därför måste vi ge dem det!” – och att först dit vinner.

Men vill folk ha det här tramset om svenska flaggor på varje torg, eller vill folk snarare att samhället ska fungera bättre?

Svenska folkets viktigaste frågor är sjukvård följt av skola och utbildning. Integration kommer först på fjärde plats, och det är alltså inte flaggmani och tjat om svenska värderingar som efterfrågas: det är partierna som etablerat den definitionen av integrationspolitik.

Det finns länder vars kultur faktiskt har större (genuina) inslag av flaggor och folkdräkter, som grannlandet Norge, men jag har svårt att tro att det är sprunget ur en politisk besatthet vid landssymboler, ur främlingsfientlighet. Det är inte så en verklig kultur föds: den kan inte tas fram på beställning.

Just det gör att svenska politikers flaggviftande skaver så – avsikten är förfärligt oärlig. Man låtsas att ambitionen är att föra människor samman, när det egentligen är precis tvärtom. Och det är så fruktansvärt sorgligt att vi i jakten på det svenska ödelägger det som faktiskt är Sverige: miljön, medmänskligheten, motståndet.

Det finns så många politiska förslag som samhället skriker efter, sådant som skulle göra Sverige till en bättre plats, men om det inte går att stämpla ”PATRIOTISM” på verkar politikerna helt ointresserade. Det är nästan som att de sysslar med signalpolitik.

Man kan säga ”Sverige” en gång i minuten, eller så kan man fundera på om det finns en annan väg än den Sverigedemokraterna stakat ut. Men nu är det nationaldag, och Magdalena Andersson har gissningsvis fullt sjå med att hissa flaggan.

Själv äger jag ingen och frågan är om det gör mig mer eller mindre svensk. Fast nej, förresten. Det är faktiskt skit samma.