Maria-Pia Boëthius: Folkets underrättelsetjänst är maktens stora mardröm

Minns du uttrycket ”folkets underrättelsetjänst”? Det var till exempel Wikileaks en smula satiriska benämning på vad de hoppades kunna uträtta. Sällan har jag sett ett energigivande uttryck försvinna så totalt från mediescenen och det offentliga samtalet. De män, som försökte bryta den ordning som säger att makten obevakad och gränslöst får spionera på medborgarna, medan medborgarna utsätts för förödande repressalier om de försöker berätta vad makten i hemlighet tar sig till i folkens namn, har alla gått hemska öden till mötes. Edward Snowden, Chelsea Manning och Julian Assange sitter alla i olika sorters fångenskap. Aaron Swartz tog livet av sig inför hotet om en Manning-liknande rättegång med åtföljande drakoniskt straff. Jag önskar att en eller annan under jättedemon i Paris för Charlie Hebdo och yttrandefriheten också burit banderoller där det stod ”Jag är Edward Snowden” eller ”Jag är Aaron Swartz”.

1936 tilldelade den norska Nobelpriskommittén det årets fredspris till Carl von Ossietzky. Han satt i ett nazityskt koncentrationsläger, anklagad för landsförräderi. I sin tidning ”Die Weltbühne” hade han avslöjat att Tyskland, tvärtemot vad som avtalats i Versaillesfreden, upprustade. Storartat av chefredaktören Ossietzky och storartat av Nobelpriskommittén. Har utvecklingen när det gäller civilkurage, visselblåseri, yttrandefrihet och att låta folket få veta vad som pågår gått framåt? Kan vi idag tänka oss att Edward Snowden tilldelas fredspriset? Ossietzky dog i fångenskap i maj 1938.