Överst på listan kommer ”Förändringar i jordens klimat (61 procent) och på andra plats ”Miljöförstöring” (61). På fjärde plats finns ”ökad antibiotikaresistens” (55) och på femte plats ”Utrotning av växt- och djurriket” (52). På åttonde plats rullar oron om ”försämrad havsmiljö” in (47) – och först på nionde plats återfinner vi oron för ”ökat antal flyktingar” (37).

Vad ska man säga?

En av få som grubblat över detta är Medievärldens Axel Andén. Han skriver så här och det är så bra analyserat att jag citerar ett långt stycke:

”Om man ska fundera kring orsakerna till att det blivit så här tror jag att de politiska journalisternas okunskap eller ointresse (det går ju ofta hand i hand) har gjort att konfliktlinjerna blivit osynliga, vilket gör bevakningen ganska uddlös ur ett mediedramaturgiskt perspektiv. Klimat- och miljöbevakningen har i hög grad fått skötas av en väldigt begränsad skara vetenskapsjournalister, som visserligen gör ett väldigt bra jobb, men inte alls får det utrymme som Som-undersökningen, eller för den delen vetenskapen, indikerar att frågorna borde få. En annan förklaring kan vara att de starka känslor och den aggressivitet som utmärker eller i alla fall eldar på i debatten om exempelvis flyktingar är ganska frånvarande bland miljödebattörerna, där personer som Johan Rockström och Anders Wijkman med en ganska ödmjuk profil är tongivande. De har inga arméer av nätkrigare som eldar på debatten och redaktionernas ämnesval.”

Är det alltså den mediala bevakningen som är problemet? Ja, till betydande del är det nog det. Miljöpartiet kom en gång in i riksdagen bland annat tack vare den mediala bevakningen av säldöden (som dock orsakades av ett virus) och nu riskerar partiet att åka ut på grund av att de gröna frågorna länge varit borta från den mediala dagordningen.

Att skylla på medierna när det går dåligt för ens egna hjärtefrågor framstår inte som särskilt snyggt, det anses vara en dålig ursäkt och ett tecken på dåligt humör.

Men när ska det gå upp för oss alla att det vi kallar medialisering icke är något ytfenomen: Medierna är idag ett slags genomgripande produktivkraft i våra samhällen som påverkar både partier, enskilda människor och hela samhällsklimatet. Medialiseringen har lättare att exploatera det som har ett ansikte, i synnerhet ett mänskligt ansikte, även om uppsynen hos en olycklig isbjörn ibland kan fungera.

Men koldioxidnivåer, eller matjordar som förstörs av kemikalier, är inga ”råvaror” som är lätta att processa i medialiseringsfabriken. Sådant saknar ansikte. Det går inte att känna – spontant verkligen känna – sympati med ett stressat ekosystem. Och människan är en empatisk varelse: Vi läser direkt av anletsdrag och blickar hos en annan medvarelse. Evolutionen har gjort oss sådana. Det är den solidariska basplatta vi har inom oss. (Jag brukar ibland chocka mina vänstervänner med att kalla mig för vänsterbiologist.)

Eländet är att denna solidariska förmåga inte räcker till för att känna medkänsla med ett hav som värms upp eller en skog där den biologiska mångfalden minskar. Detta är i själva verket en stor stötesten för var och en som slåss för klimat- och miljömedvetande: Hur ska solidariteten med ett hav eller en skog uttryckas?

Jag brukar ibland hänvisa till den amerikanska förkämpen för ursprungsbefolkningar, Winona LaDuke. I sina böcker skriver hon om ursprungsbefolkningarna runtom i världen vars numerär har minskat i samma takt som den biologiska mångfalden har decimerats. Hon menar att deras riter och ceremonier har något att lära oss om hur vi träder i mental kontakt med de ekosystem som vi ytterst är beroende av:

”Varhelst infödda befolkningar ännu finns kvar, finns där också en motsvarande enklav av biologisk mångfald. Ringlande floder som ännu flyter genom nordvästra USA är hem för den lax som sjungs tillbaka av de infödda. Några av de sista stråken av präriegräs vajar på reservatsmark.”

Jag skriver om LaDuke i min senaste bok, ”Liten Bergspredikan för socialister” – när jag desperat söker efter vägar att uttrycka mänsklig solidaritet med andra arter än oss själva.

Som-undersökningens lista över vad som på djupet oroar de svenska väljarna visar något helt annat än den rådande dagsdebatten. Djuphavsströmmar går oss förbi. Oron för klimat, miljö och biologisk mångfald har dessutom en kärna av insikt som sällan utsägs: Att den rådande kapitalistiska världsekonomin inte är kompatibel med en fungerande biosfär. Man kan också säga som så att svenska folket är ett mycket vackrare folk än vad dagsdebatten oftast ger intryck av: Allmänheten fattar vad som är viktigt, vilket mediefabrikerna inte riktigt gör.