Johan Jenny Ehrenberg: Förlåt att jag är så positiv, men 2026 kan bli vårt år

Jag blir förvånad när människor jag inte känner hör av sig och tycker att jag är en alldeles för positiv människa. De irriterar sig på mina åsikter om hur bra utvecklingen går på flera områden inom politik, teknik och ekonomi och påpekar att det vi ser är en enveten förstörelse av det gemensamma. Av ekonomin, miljön, klimatet, den sociala gemenskapen, jämlikheten, forskningens frihet, yttrandefriheten och mediernas möjlighet att jobba utan att motarbetas av ministrar och högertroll. 

Några påpekar att polariseringen ökar och alla ser vi nog hur ojämlikheten rusar så att några få personer snart äger mer än hela det arbetande löntagarkollektivet. De rika stjäl från alla andra kan man enkelt sammanfatta utvecklingen.

Och det är ju sant.

Problemet är att det vi ser är det elände som vi alltid har sett. Under hela mitt nu 68-åriga liv har samma förstörelse pågått och man ska vara väldigt enögd om man inte ser hur fattig världen varit, hur svenskt arbetsliv var förfärligt på 60-talet, hur psykiatrin var mänsklig förnedring på 70-talets mentalsjukhus, hur tio familjer styrde svensk ekonomi, hur jämlikheten nekades kvinnor på manssamhällets alla nivåer, hur barn behandlades i agans Sverige och hur miljoner människor dog i förtid på grund av att de var utslitna, där döden kom strax efter pension hos de flesta.