Direkt tänker jag: Det är väl inte de fattigaste som orsakar ökade utsläpp.

Men i veckan kom en analys av 30 års data, som gjorts av Linnéuniversitetet, som visar att befolkningstillväxt är den främsta pådrivaren av ökade koldioxidutsläpp. Hade jag alltså fel? 

Nej. Världsbanken har fyra klassificeringar av inkomster för världens länder: low, lower-middle, upper-middle och high. Dessa är baserade på respektive lands bruttonationalinkomst (BNI) per capita. Forskarna utgick från denna klassificering och fann att låginkomstländernas bidrag till utsläppsökningar är – begränsat.

Dessutom fann de:

• Befolkningen växer i alla fyra inkomstgrupperna.

• Det största bidraget till de globala koldioxidutsläppen kommer från den övre medelgruppen.

• Befolkningstillväxten är den främsta pådrivaren av ökade utsläpp i alla inkomstgrupper utom den övre medelgruppen.

• Den framgångsrika minskningen av utsläpp per capita som inträffat i höginkomstländer utplånas av den ökning av befolkningen som samtidigt ägt rum i denna grupp.

Att som enklimataktion låta bli att skaffa barn i ett rikt land är alltså konsekvent. Nu vet vi att det spelar roll, både eftersom små befolkningsökningar i rika länder kan skapa stora utsläppsökningar och för att befolkningsminskningar i rika länder ha stora fördelar för utsläppen framöver.

Ändå reagerar jag med sorg när jag möter klimataktivister som berättar att de avstår från att skaffa barn just mot denna bakgrund.

För mig är barnen det absolut rikaste i mitt liv. Ingen kärlek är större. 

Vi måste klara både klimatomställningen och att leva goda liv. Uttala vad som är rikedom och vad som är falska kickar (vilket såklart kan vara individuellt olika). 

Jag säger som författaren Maja Lunde: ”Vi behöver en grön, varm livsstil.” 

Låt oss utgå ifrån att planeten tål den livsstilen – inklusive det fria valet att skaffa barn. Eller att inte göra det, men i så fall av andra anledningar än att ta ansvar för klimatet.