Leo Vene: För arbetarkvinnor har jämställdheten knappast gått för långt

Det finns de som envist påstår att feminismen har gått för långt. Att jämställdheten redan är vunnen. Att Sverige minsann är ett av världens mest jämställda länder – och att det därför är dags att prata om något annat.

Det stämmer förvisso att Sverige fortfarande rankas högst i EU:s jämställdhetsindex. I den senaste rapporten från EU:s kunskapscentrum för jämställdhet (EIGE) hamnar Sverige återigen på första plats.

Men det är en förstaplats som inte berättar hela historien.

I ett EU där jämställdheten går långsamt framåt – i nuvarande takt kommer det att ta ungefär 50 år att uppnå full jämställdhet – har även den svenska utvecklingen börjat plana ut. På vissa områden syns till och med små tillbakagångar. Samtidigt knappar allt fler europeiska länder in på Sveriges försprång.

Rapporten visar också att betydligt fler kvinnor än män ägnar tid åt att ta hand om barnen. Detsamma gäller hushållsarbetet. Vilken skräll.

Nya siffror från Kommunalarbetarens lönekoll visar dessutom att lönegapet mellan kvinnodominerade och mansdominerade yrken i kommunerna ökar. En undersköterska tjänar i dag i genomsnitt 90 procent av en anläggningsarbetares lön – trots att utbildningen är lika lång.

Det är svårt att tolka det på något annat sätt än att kvinnors arbete fortfarande värderas lägre.

Undersköterskor arbetar ofta obekväma tider, bär ett tungt ansvar och håller i praktiken välfärden på sina axlar. Ändå ligger deras löner tusenlappar efter någon som kör hjullastare. Samma mönster syns i andra yrken: ett vårdbiträde tjänar exempelvis bara 84 procent av vad en vaktmästare gör.

Det är förstås ingen slump. När ett yrke domineras av kvinnor sjunker värderingen av arbetet. När ett yrke domineras av män anses det plötsligt mer kvalificerat – även när utbildningen är densamma.

Samtidigt springer samhällets toppskikt allt snabbare i motsatt riktning. LO:s årliga rapport Makteliten visar att direktörerna i de största industriföretagen i dag tjänar 77 gånger mer än en industriarbetare. På 1980-talet var samma siffra nio.

Det betyder att klyftorna inte bara ökar. De exploderar.

Resultatet blir ett dubbelt underläge för många arbetarkvinnor. De befinner sig längst ner i både köns- och klasshierarkin. De arbetar i yrken som undervärderas för att de är kvinnodominerade, i en ekonomi där allt större delar av värdet sugs upp av dem längst upp.

Att lönegapet fortsätter växa visar att jämställda löner inte uppstår av sig självt. Arbetsgivare tar inte ansvar av egen kraft. Det krävs politiska beslut som bryter strukturella löneskillnader och stärker kvinnors ekonomiska villkor.

I Almedalen i fjol anklagade Ebba Busch (KD) feminismen för att unga män mår dåligt. ”Det är dags att stoppa dem som driver könskriget framåt”, sa hon från scenen. ”Det är teorier som vi som lever i verkligheten klarar oss utan.”

Talet fick stor uppmärksamhet – inte minst när det visade sig att KD-ledaren hade hittat på ett citat för att smutskasta en feministisk redaktör, för att sedan skylla misstaget på ett AI-verktyg. Man kan bara spekulera i vad hon, eller hennes talskrivare, egentligen frågade AI-verktyget.

Ulf Kristerssons sida av politiken återvänder gärna till sin trygga famn: marknaden. Där ska problemen lösas av sig själva, som genom någon sorts ekonomisk magi. Utan att behöva beblanda sig med de där teorierna som människor i ”verkligheten” påstås klara sig utan. Makt, kön och klass – genusflum och politisk korrekthet.

Men Sverige kan inte leva på gamla meriter.

Så länge kvinnors arbete systematiskt värderas lägre – samtidigt som klyftorna tillåts växa – är jämställdheten långt ifrån vunnen. Och när ledande politiker hellre använder AI-verktyg för att håna feminister än för att förstå verkligheten säger det kanske något om vem som egentligen befinner sig allra längst ifrån den.

Det är något som vi som lever i verkligheten klarar oss utan.