Inte heller är uppgiften om att lagra vatten i dunkar särskilt väl tajmad.

Och att lära folket att vi har ett totalförsvar som består av ett militärt försvar och ett civilt försvar är kanske bra för den som trott att ett lands försvar är enbart kanoner och Jas-plan, men när man samtidigt berättar att planeringen för civilt försvar ska ”återupptas” blir själva meddelandet rätt meningslöst såvida det inte handlar om en skrivning på högstadiet.

I själva verket är broschyren en propagandaskrift för något helt annat och det är då det börjar bli allvar, för det myndigheter skickar ut som unikt viktig information säger mycket om vilket samhällsklimat man vill skapa.

Det stora hotet mot våra liv och vår demokrati är nämligen utländsk (läs rysk) militär som vill invadera och så dessa terrorister som vill… ja, terrorisera.

Men det är ju inte sant.

Broschyren förutsätter att Sverige inte är med i EU (det vill säga unionen och kravet på att skydda nationerna i den, finns inte) och har dessutom en analys av det moderna kriget som säger att kärnvapen är borta och att ficklampor och ullplagg ska skapa säkerhet när det stora kriget verkligen kommer.

I själva verket finns det ju ingen säkerhet alls om inte fredsarbetet övertrumfar krigshetsarna.

Det finns bara en sak som stoppar krig. Diplomati, handel och kompromisser i fredsarbete. Allt annat – rustningar, försvarspakter och isolering – skapar krig.

En broschyr om krig borde alltså handla om hur svenska staten vill hindra det, hur svenska folket ska kunna agera för att skapa fred, inte hur vi ska rusta för krig. Om man tror att hotet kommer från öster är det bra om många svenskar lär sig prata språken. Hur ska man annars kunna skapa de där samtalen som ger fred en chans? Lite konfliktlösningsteori vore också bra att lära sig. Den lede fi är ju också en människa som i själva verket bara vill leva i fred. Inte sant?

Men kriserna, då? De kriser man berättar om är alla relaterade till terror eller krig, kanske ett cyberkrig där varken el eller Facebook fungerar.

De verkliga kriserna i ett samhälle finns överhuvudtaget inte med.

Och de är ju rejäla idag.

Det allra största hotet mot vår vardag är självklart klimatkrisen, inte bara så att den kommer slå ut stora delar av matproduktion och energiproduktion och transporter, den kommer också skapa en mängd flyktingar som får dagens flyktingar från dagens krig att vara få.

Vill man skapa krismedvetande bör det snarare handla om hur vi motar denna kris och hur vi förbereder oss för det fullt möjliga scenariet att vi faktiskt måste släppa in väldigt många till de delar på jorden där livet kan fortsätta i en värld med plus fyra grader – vilket troligen råkar bli bland annat Norden.

Vill man skapa hållbarhet är det inte den där informationen om att Pet-flaskor inte ska fyllas helt om de ska användas för att frysa vatten, emedan flaskan annars spricker (se där lite fysisk kunskap, is är större än vatten…) som kan ge oss trygghet. Men lite kunskap om solidaritet och snabbt mottagande är nog användbart den dagen Öresundsbron måste öppnas. För ingen tror väl att EU:s murar, de inre som yttre, kan klara 100 miljoner desperata klimatflyktingar?

Klimatkrisen är dessutom en kris som inget land kan lösa själv. Det krävs samarbete, det krävs förståelse, empati, det krävs fredsarbete.

Och ska vi diskutera kriser inom landet så är ju rasismen det stora hotet mot sammanhållning och gemenskap, rasismen gör vänner till ovänner, grannar till fiender, och det verkliga hotet mot demokratin handlar om när högerextrema krafter försöker utesluta några från de rättigheterna.

Vill man skapa motståndskraft i ett samhälle inför de verkliga kriserna, då är det hur vi gemensamt tar beslut, hur vi gemensamt skyddar de som mår dåligt, hur vi minskar klyftorna och tillsammans skapar solidaritet så att ”alla ska med” blir verklighet.

Den broschyr vi sprider till alla som bor i detta land säger alltså en del om vilket samhälle vi vill skapa, vilken syn på våra grannar vi ska odla och vilken framtid vi vill skapa.

Men framför allt säger den en del om vilka hot vi negligerar och blundar för när vi repriserar min barndoms telefonkataloger (varianter på de här texterna fanns med där).

Dagens politiska ledning verkar tro att ”Sveriges invånare” behöver upplysas om privata matlager. Det är en sjuk syn på hur vi skapar en hållbarare framtid man då sprider. Och ett samhälle som återigen börjar bygga skyddsrum har misslyckats med sin utrikespolitik.