Här i Libanon, där artisten kommer ifrån, visas hennes musikvideos på tv, hon syns i reklam för allt från tvättmedel till Coca-Cola. Hon sitter i juryn för ”Arab Idol” och har över 16 miljoner följare på Instagram.
Men när artisten landade i Göteborg i torsdags ska hennes team ha blivit förvånade. De kände tydligen inte till att Europridefestivalen pågick samtidigt och krävde de att arrangören skulle ta bort regnbågsflaggorna från scenen under hennes spelning.
Tasso Stafilidis, som är verksamhetsansvarig på Kulturkalaset, gick artisten till mötes och täckte över dekoren på scenen. Enligt honom var anledningen att artisterna som bokats in till Kulturkalaset inte hade informerats om att scenen skulle kläs i regnbågsfärger. Dessutom, menade Stafilidis, fanns risken att Ajram kunde utsättas för fara när hon återvände till Mellanöstern.
Det må ha skett en kommunikationsmiss och det må vara en fråga som är begränsad till utseendet på scenen. Men händelsen har väckt starka reaktioner bland hennes fans över hela världen. Särskilt bland hbtq-aktivister i hemlandet Libanon där jag bor. Och det med rätta. Ajram har svikit sina queera fans.
Hon hade kunnat ta tillfället i akt och stöttat deras kamp. Hon kunde ha sagt att det här handlar om mänskliga rättigheter och rätten att älska den man vill. Hur kan det vara kontroversiellt för en artist som sjunger så mycket om kärlek?
Dessutom – och det här viktigt att förstå – i Libanon tar gayrörelsen stora kliv framåt. Feminism och hbtq-rättighter stod högt upp på dagordningen i valet som ägde rum i maj. För en månad sedan fastslog en appellationsdomstol att det inte längre ska vara ett brott att vara homosexuell. Allt fler kända profiler tar ställning i frågan.
Det är med andra ord varken särskilt farligt eller superkontroversiellt att vara för mänskliga rättigheter i Libanon.
Nancy Ajram hade ett val.
Antingen bejaka de viktiga förändringar som sker mot fullständiga mänskliga rättigheter för hbtq-personer i Mellanöstern just nu, eller låtsas som ingenting och därmed i praktiken försvara en homofob ordning.
Hon valde tyvärr det senare.
Anledningen är förmodligen cynism och en portion feghet. Nancy Ajram är en kommersiell produkt. Hon tar aldrig ställning i omtvistade frågor och försöker bygga sitt varumärke genom att alltid stryka medhårs. Vare sig det handlar om totalitära regimer i Gulfländerna eller militärerna i Egypten, där hon är orolig att regimerna ska stoppa henne från att komma in.
Men det handlar också om feghet. Nancy är en underhållare som är så stor att om Egypten skulle stoppa henne skulle förmodligen en ny arabisk vår utbryta. Dessa fixstjärnor har makt, vare sig de vill erkänna det eller ej. Och hur de agerar, precis i sådana situationer som i Göteborg, kan få stora konsekvenser för utvecklingen här i Mellanöstern.
På Nancy Ajrams Facebooksida uttrycker många fans nu sin besvikelse: ”Jag är inte längre ett fan, skäms så mycket över ditt agerande” skriver till exempel en libanesisk beundrare.
För min del känner jag nästan ännu större besvikelse mot arrangörerna som inte utmanade artisten. Det finns en utbredd föreställning att det alltid är livsfarligt att synas med regnbågsflaggor i Mellanöstern. Den föreställningen härstammar från ett fördomsfullt sätt att se på Mellanöstern, som statiskt och oföränderligt. Och den skymmer sikten för de starka progressiva vindar som blåser här.
Men nu fegade vi i Sverige istället ur, för vi trodde att vi gjorde artisten och sakfrågan en tjänst. Visserligen fanns det ett avtal där att förhålla sig till men det är ju trots allt Europride och det är svensk mark.
Om inte vi tar fighten – kan vi då förvänta oss att andra gör det?
