”Att säga att skolans kris är ’Björklunds fel’ är, som var och en förstår, därför ingenting annat än populism.” Det skriver statsvetaren Leif Levin på DN-debatt när han presenterar en ny statlig utredning om kommunaliseringens konsekvenser för skolan. Och man ser framför sig hur nöjd skolministern måste ha blivit när han läste det.
Utredningen anklagades snabbt för att vara något av en beställning från Björklund. Det ligger en del i det: Återförstatligande av skolan är Björklunds favoritidé. Och det borde, enligt min mening, också vara de rödgrönas idé, för här har Björklund rätt.
Kommunaliseringen var det gigantiska, initiala misstag som inledde den svenska skolans färd mot natt och det var S och V som röstade igenom den, även om borgerliga regeringar åren efter tog bort det sista av den statliga styrning som kunde minskat haveriet. I utredningen pekar man på att kommunaliseringen äventyrade likvärdigheten och på att ”reformen” starkt ogillades av lärarkåren – vilket gjorde att genomförandet blev lidande.
Är det alltså en bra utredning? Nej. Den fick ett begränsat uppdrag, att utreda de mer eller mindre katastrofala konsekvenserna av kommunaliseringen. Men det visste vi redan. Alla vet det, vågar jag nog säga.
Skolfrågans mörka hjärta idag är en helt annan: Det fria skolvalet. Den frågan vill i princip inget av partierna ta i. Men det fria skolvalet, i kombination med friskolorna och kommunaliseringen, har släppt anden ur flaskan – och anden här är segregationen och sjunkande resultat. Med den här utredningen hoppas nog Björklund att skoldebatten rör sig bort från dessa brännande frågor. I utredningen ägnas en halv sida åt effekterna av det fria skolvalet och det borde göra Björklund men kanske även Ibrahim Baylan och Gustav Fridolin/Åsa Romson nöjda. De vågar heller inte ifrågasätta denna heliga valfrihetsko.
I en rationell värld skulle så här års, i starten på en valrörelse, den väsentliga statliga utredningen ha dykt upp: Konsekvenser av det fria skolvalet och friskolerevolutionen.