Ledare. Somar Al Naher.

2020-11-23 03:00
Puffetikett
Dagens ETC

Fattiga dör av covid – så hur ska vi skydda dem från att smittas?

När covid-19 kom till Sverige förstärkte den bara redan existerande problem: att fattiga har sämre hälsa, sämre tillgång till vård och dör i förtid.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Munskydd, tvätta händer och hålla avstånd i all ära. Men det finns skydd mot covid-19 som vi inte pratar lika mycket om: rätt inkomst, bakgrund och jobb. Var man bor och hur mycket man tjänar påverkar i allra högsta grad risken att bli sjuk. I förra veckan släppte Centrum för epidemiologi och samhällsmedicin i Region Stockholm en rapport som visar att risken är hela fyra gånger så hög att dö i covid-19 i låginkomstgrupper. 

Egentligen är det där inget nytt. Vi vet ju sedan tidigare att det är stor skillnad i både hälsa och livslängd beroende på vilken klassbakgrund man har. 

Över hela landet har hälsoklyftorna vuxit under lång tid i takt med att ojämlikheten blivit större. De största skillnaderna hittar vi i storstäderna. I Malmö kan du leva sju år kortare om du har oturen att växa upp i en fattigare stadsdel.  

I Stockholm räcker det att åka ett par stationer för att se klassresan med egna ögon. Bland pampiga hus i Danderyd lever man upp till 18 år längre än en lågutbildad person som bor i höghusen i Vårby.  

Risken att drabbas av hjärtinfarkt är dubbelt så stor om du är kvinna och bor i Rinkeby jämfört med Vaxholm. Fattigare invånare drabbas oftare av depression, diabetes, högt blodtryck och har sämre tandhälsa för att nämna några åkommor.    

Som om det inte vore nog att arbetarklassen har sämre hälsa och högre risk att dö i covid-19, blottar pandemin också hur bostadsbristen och den sjuka arbetsmarknaden bidragit till ökad spridning av viruset.   

När Smittskydd Stockholm gjorde en kartläggning uppdagades det att de äldreboenden i Region Stockholm som drabbats av covid-19 hade en betydligt högre andel tim- och bemanningsanställda än boenden som lyckades hålla smittan ute.  

Över hälften av de mest drabbade äldreboendena uppger att en tredjedel av personalen är osäkert anställda, det vill säga vikarier och timanställda som rings in på morgonen samma dag. Personer som många gånger saknar ekonomiskt skyddsnät och inte har möjlighet att tacka nej till jobb trots att man inte känner sig helt hundra.  

I hur många år har inte facket larmat om den ohållbara situationen på våra äldreboenden? Och alla forskare som varnat och stångat sina pannor blodiga om hur new public management – att styra offentlig verksamhet som om det vore företag – inte fungerar. Men politiker, i synnerhet moderater, har inte lyssnat. 

I 14 år har Moderaterna styrt sjukvården i Stockholm med en brutal marknadslogik. äldreboenden har blivit kassakor för de företag som kunnat skära ner mest på personalen. Utförsäljningar, avknoppningar och inte minst vårdvalsreformen har dränerat resurser från stadens fattigare stadsdelar. 

En av de första åtgärderna det tidigare sjukvårdslandstingsrådet Filippa Reinfeldt (M) gjorde var att sluta ta hänsyn till de rapporter som togs fram om den ojämlika hälsan på just Centrum för epidemiologi och samhällsmedicin.  

Man struntade inte bara i den strukturella ojämlikheten. Man aktivt förvärrade den. När covid-19 kom till Sverige förstärkte den bara redan existerande problem: att fattiga har sämre hälsa, sämre tillgång till vård och dör i förtid. 

Ursäkta Stockholmsfokuset men staden är ett skyltfönster för hur brutal ojämlikheten har blivit. Det är också en stad där arbetarklassen servar medan de priviligierade kan isolera sig hemma.  

Det blev tydligt redan från start. När alpturisterna som åkt skidor på sportlovet landade på Arlanda blev taxiförare, städare och annan servicepersonal de första offren för deras hostningar. Sedan åkte arbetarna hem till sitt i de trångbodda lägenheterna och smittade resten av familjen.  

Det måste inte vara så här. På kort sikt kan man göra mycket.  

Anna Sarkadi som är professor i socialmedicin vid Uppsala universitet, sa en klok sak i Sveriges Radio. Hon menar att resultaten av undersökningen som visar att låginkomsttagare är mer utsatta för covid-19 skulle kunna leda till åtgärder för att skydda de fattigaste. Det kan handla om matleveranser, att avlasta de som bor trångt bland riskgrupper genom att erbjuda plats på hotell, och smittbärarpenning.  

Mycket av pandemin kan vi inte påverka, men att skydda de mest utsatta är faktiskt något vi kan förändra.