Felicia Mulinari: Exilen är tystnadens regim

22 november valdes en (höger)president i Argentina. Man hade kanske kunnat tro att högern skulle nöja sig med att montera ner de välfärdsreformer som utvecklats de senaste tolv åren, men tror man det underskattar man hämndens och historiens politiska funktioner. Mindre än fem timmar efter högerns politiska seger kom det våldsamma historiska hatet mot 70-talets politiska aktivister tillbaka till tidningarna. Och minnet av ensamheten kommer tillbaka till mig. Jag minns när vi var ”terroristerna”. Nej. Jag minns det inte, då var jag för liten, men jag minns efterskalven. 

Exilen är en tystnadens regim.  Och tysta var vi alltid, när vi åkte tillbaka till Argentina. Tysta när de frågade oss om varför vi bodde i Sverige, tysta när en sa ”Vi borde ha dödat fler”. Tysta för att varje karaktärsdrag eller tal kunde vara en antydan om historien – tysta för att historien i sig själv var mycket farlig. Det kallas ofta symbolpolitik, att göra tiden och historien till ett slagfält, men historiens och dödens efterspel är djupt materiell – det är avgörande för livet att få ha platser att begrava sina döda på.