Mina vänner gick och röstade för ett par veckor sedan. Stolta. Glödande. Valet i Turkiet, det andra iår, var anledningen. Och onekligen Folkens Demokratiska Parti, HDP, som driver på för kurders rättigheter, självständighet och frihet. De turkisk-svenska medborgarna gav partiet 44 procent av rösterna.
”Jag ska knulla dig.” Orden, från en turkisk man med sympatier långt bort från ett självständigt och fritt Kurdistan landade direkt i en av mina vänners inbox.
Anledningen: min vän är kurd och hade precis röstat på just HDP.
Nu är valet avklarat i Turkiet. HDP klarade sig precis över spärren. Och efter ett högst tvivelaktigt rösträkningsförfarande har AKP och president Recep Tayyip Erdoğan fått egen majoritet. Ett val utan opposition är ett vunnet val. Inför valet attackerades därför medier och journalistik i Turkiet. Journalister misshandlades, sparkades, hotades och fängslades. Chefer byttes ut, opinionsbildares Twitter- och Facebookkonton stängdes och oppositionssidor på nätet plockades ned. Utrymmet för oppositionens röster omintetgjordes.
HDP arrangerade ett stort valmöte i Ankara för ungefär en månad sedan. Det utsattes för ett av de största terrorattentaten i landets historia. 100 personer miste livet. Otaliga skadades. HDP tvingades ställa in resterande valmöten. Många aktivister arresterades och fick, lägligt nog, spendera tiden över valet i fängelse. Hundratals attacker och mord har begåtts mot kurder och vänsteranhängare. Mördarna: okända. Eller?
I Alanya vajar en banderoll över vägen. Orden som pryder den lyder ”Ni lever under vår flagga, ni jobbar här och ändå respekterar ni inte vår flagga. Ni är som horor”. De riktas mot kurderna och varken kommunledning, säkerhetspolis eller polis tar ner den.
Så förtrycker man. Så tystar man opposition. Så styr Erdoğan.
På den turkiska valdagen befann jag mig på Källbrinks IP i Stockholmsförorten Huddinge. Kurdistans inofficiella landslag Dalkurd spelade match. Det var en skön höstkväll. Mörkt blågrå himmel med rosa moln. Halt gräs. Färger överallt. Grönt, rött och gult. Kurdistans stolta färger. Den här texten är på inget sätt ett matchreferat och resultatet spelade ändå ingen roll. Platsen i Superettan var redan säkrad för Dalkurd i alla fall.
Men Dalkurd är inte bara fotboll. Och läktaren pulserade. ”Vi är Dalkurd, vi är bäst, vi är DFF. Vi gör det här för vårt folk. Leve peshmerge, jag offrar mig för Kurdistan. Vårt Kurdistan. Grön, röd och gul, det är vår färg. Vi är folket, vi är kurder, vi är enade. Alla fyra delar, tillsammans blir vi ett. Leve kurder och Kurdistan. Vi är Dalkurd, vi är bäst, vi är familj.”
Laget för folket utan land. Mot förtrycket, mot morden, övergreppen och terroristattentaten. Med fotbollen som verktyg för en kamp som är mycket större än vad som ens ryms på en fotbollsplan, ens i en sport. Det är omöjligt att inte ryckas med. Känna obeskrivlig solidaritet.
Tänk om allt var som i fotbollen. Då hade Kurdistan vunnit ligan, fått äran och hyllats. Färgerna hade sprakat, självständiga, glödande, fulla av stolthet och kärlek.
I verkligheten kan vi av allt att döma nu vänta oss att de sista stråna av demokrati monteras ned i Turkiet. Och vad som väntar vänsterrörelsen och kurderna i synnerhet gör ont att ens tänka på. Klubbordföranden för Dalkurd har åkt tillbaka nu. Till Kurdistan, eller som Turkiet envisas med att kalla det – sydöstra Turkiet – för att strida mot förtrycket.
Nu är det omvärldens uppgift att öppna ögonen. Se hela matchen. Och döma straff mot ledningen i Turkiet.
