Socialdemokraterna har precis avslutat sin 40:e partikongress. Utan stora konflikter trots att det borde finnas mycket att diskutera, inte minst på grund av den nystartade S-föreningen Reformisterna och besvikelsen från den fackliga rörelsen och Hyresgästföreningen kring punkterna i överenskommelsen med Centern och Liberalerna. Men konfliktnivån hölls nere i och med att partistyrelsen valt att inte låta ombuden lämna in motioner. De stora frågorna som partiet brottas med efter att ha gjort sitt sämsta val på 100 år fanns på det sättet inte med i det som skulle diskuteras på kongressen.
Som migrationspolitiken. Valanalysen som kom i förra veckan slår fast att den rejäla skärpning av migrationspolitiken, som presenterades i maj, inte hade förankrats bland medlemmarna. Det står också i valanalysen att partimedlemmarna måste ges större utrymme att tycka till och att en principiellt viktig fråga som migrationspolitiken bör diskuteras igenom ordentligt under en partikongress. Uppenbarligen inte under den här.
Och pensionerna. Valanalysen konstaterar att Socialdemokraterna inte lyckades i pensionsfrågan. Valresultatet bland pensionärer blev en besvikelse. Tio månader före valet meddelade pensionsgruppen, alltså den blocköverskridande arbetsgrupp med representanter från sex partier som står bakom pensionsuppgörelsen, att pensionsåldern kommer att höjas. Socialdemokraterna ingår i den gruppen och fick som regeringsparti gå ut med beskedet. I valanalysen står det att ”socialdemokratin borde mycket tidigare ha sett hur systemet misslyckats att leverera de pensionsnivåer som människor kan förvänta sig”. I andra länder är pensionsfrågan central i valen och den debatteras friskt. I Sverige förlamas den debatten av pensionsuppgörelsen.
Och så sjukvården. Sjukvårdsfrågan blev en katastrof för S, som gick bakåt i alla landsting och gick från att ingå i styret av 16 landsting före valet till nio efter. Sjukvården ses som själva symbolen för välfärden och väljarna ser att det finns många problem, 56 procent tycker att tillgängligheten har försämrats, och S lyckades inte ge några trovärdiga svar på hur det skulle lösas.
Men alla de här frågorna fick alltså stå tillbaka för två programtexter. Den ena om hur Sverige ska gå in i framtiden som en kunskapsnation och den andra om det politiska samtalet. Ironiskt nog så handlar just den andra om att medlemmarna ska få höras mer och att det lokala partiarbetet måste bli mer av en folkrörelse igen. ”Socialdemokratin ska inte åka på studiebesök ut i verkligheten – utan genom våra medlemmar och vår organisation stå stadigt förankrad i densamma.”
Så låt oss ta en titt på verkligheten som omger Socialdemokraterna. I en studie som presenterades i veckan har OECD undersökt vad invånarna i OECD-länderna oroar sig för och hur de tror att deras regeringar kan skydda dem. Det finns ett tydligt missnöje hos befolkningen som anser att det offentliga och välfärden är otillräcklig och svåråtkomlig. En majoritet anser att staten inte kommer att kunna erbjuda dem ett tillräckligt skyddsnät om och när de blir arbetslösa, sjuka och gamla. 60 procent av de som har svarat anser också att regeringen inte tar hänsyn till folks åsikter.
De som har svarat ser också ett tydligt samband mellan god välfärd och skatter. Nästan 70 procent svarar att de tycker att rika borde betala mer i skatt för att hjälpa de som har det sämst och de flesta anser att orättvisor och ojämlikhet är den viktigaste förklaringen till att vissa lever i fattigdom. Och många, upp emot 40 procent svarar dessutom att de också skulle vara beredda att betala mer i skatt själva för bättre sjukvård och pensioner. Bland det stora flertalet finns det inte heller något motstånd mot statliga åtgärder. Tvärtom tycker 70 procent att staten borde göra mer för att säkra människors ekonomiska och sociala trygghet. Idén om att staten måste dra sig tillbaka är alltså ett liberalt mantra som inte har stöd hos folket.
Även om de här svaren inte handlar om Sverige specifikt så är det en trend i alla OECD-länder som även svenska socialdemokrater borde kunna lära sig något av. Ute i verkligheten är människor oroade över sin trygghet. Inte framför allt över migration och brott. De ser att välfärden har stora luckor och att det är stora hål i skyddsnäten. Och de tycker att staten borde göra mer.
Socialdemokraterna behöver inte vara så rädda för driva en politik som bygger ut välfärden, ger fler uppdrag till det gemensamma och tar ut högre skatter, framför allt från de rika.
Men den politik S som regeringsparti nu ska driva handlar om försämrad a-kassa, försämrat anställningsskydd, marknadshyror som gör det svårare för den som har lite pengar att hitta en bostad och stora skattesänkningar för de rika som kommer att öka klyftorna. I och för sig med brasklappen att det var nödvändigt för att hålla de högerextrema borta, men ändå.
Alltså precis tvärtemot vad OECD:s studie visar att människor vill ha. I alla fall de människor som har mest att vinna på en väl utbyggd välfärd. Och det är väl de som ett socialdemokratiskt parti borde vända sig till.
Verkligheten finns där ute. Men Socialdemokraterna verkar ha hamnat långt ifrån den.
Att klyftorna och otryggheten har tillåtits växa så kraftigt är en viktig förklaring till att SD har vuxit. Med klyftor och osäkerhet blir människor rädda och rädsla är vad Sverigedemokraterna lever på.
Men vi måste komma ihåg att den här utvecklingen inte är oundviklig. Det är inte en sanning att klyftorna måste fortsätta att öka. Klyftorna var ännu större när Socialdemokraterna bildades och röstades in i riksdagen för första gången för 100 år sedan. Svaret då blev att minska klyftorna genom att låta de rika betala och skapa trygghet för människor. Det går att göra samma sak i dag.
