Om vi kan höja oss över våra egna sårade personliga behov av bekräftelse och se vad vi behöver göra tillsammans. Om vi kan avhålla oss från att tolka in de sämsta avsikter hos de som vi ändå vet vill åt samma håll som oss, kanske inte i varje fråga men i den övergripande samhällsutvecklingen.
Vill vi ha ökad jämlikhet? Vill vi ha ett klimat som det går att leva i? Anser vi att alla liv är sörjbara och vill prioritera att rädda människoliv framför banker? Kan vi tänka oss göra vissa avkall på vår egen bekvämlighet och materiella standard för att de som inte har tak över huvudet ska ha det, för att våldsutsatta inte ska behöva nekas plats på skyddade boenden, akut sjuka vänta på vård, förlossning genomföras i ett snöigt dike och människor utvisas till krig?
Jag har inte upplevt en så här dyster 8 mars sedan i Malmö i början av 90-talet, då poliserna som bevakade demonstrationen kallade oss kommunistfittor och jag med egna ögon bevittnade en jämnårig tjej ligga på marken och bli sparkad i magen av en polis. Hur det började vet jag inte. Stämningen var spänd. Plötsligt sprang alla åt alla håll. Jag tror att polisen är bättre nu, men när fler poliser blivit ett mantra som upprepas, skadar det inte att ändå påminna om att kvantitet utan kvalitet är värdelöst i sammanhanget. I år deltog jag inte i någon demonstration, men hörde att fascister hade attackerat.
Vad vi gör tillsammans betyder det mesta. Men enskilda kan också göra skillnad. En och annan socialliberal eller vänsterorienterad person har de senaste åren uttryckt att de saknar Fredrik Reinfeldt.
Moderaternas uppgörelse med sin tidigare relativt öppna hållning i migrationspolitiken, och med en försiktig nedrustning av det militära försvaret, har varit dramatisk. Gammelmoderaternas attacker på de mer liberala nymoderaterna och på sin tidigare ledare har liknats vid ett symboliskt fadersmord.
Själv saknar jag Nyamko Sabuni, även om vi inte är ense i allt. Hon ville inte kalla sig feminist, ”liberal räcker”. Jag måste ändå ge henne att hon var tidig med att inte bara se den särskilda utsatthet som tvångsäktenskap och relaterade problem innebär, utan även föreslog kraftfulla åtgärder.
En av dessa är förslaget om en specialenhet inom polisen, med resurser och möjlighet att förebygga tvångsäktenskap, samt i de fall en ungdom förs utomlands och utsätts för detta – hitta och hämta hem. Norge och Storbritannien gör redan detta, även om de inte lyckas i varje enskilt fall. Sabuni fick inte igenom det i sitt eget parti, men som väl är driver Feministiskt initiativ förslaget, och har avsatt stora resurser i sin statsbudget för ändamålet.
Jag saknar även Erik Ullenhag, tidigare integrationsminister för Folkpartiet (nuvarande Liberalerna). Minns valaffischen där han ler varmt och där det med stor text står: ”Ja till invandring, nej till rasism”. När det i dag talas om integration avses i själva verket oftast assimilation – krav på ensidig anpassning från minoriteters till majoritetens krav.
Vi ska ha likhet inför lagen och mänskliga rättigheter, men ska vi kunna leva tillsammans måste vi kunna hantera att människor har olika tro och gör vissa saker olika i vardagen.
Ullenhag beställde Afrofobirapporten – den första kartläggningen över afrosvenskars utsatthet för hatbrott och diskriminering. Även vitboken om den svenska statens brott mot romerna är hans beställning. En liknande vitbok över statens brott mot samerna skulle behövas, och även en aktiv politik för avkolonialisering och för rimlig tillgång till välfärd inklusive hälso- och sjukvård, fungerande infrastruktur och polis i hela landet.
Vår nuvarande rödgröna regering ville inte ha någon integrationsminister, eftersom den menade att om bara alla får jobb ordnar sig resten. Jag tror det var ett misstag.
