Ledare: Ett miljardprogram för hållbart boende

Från år 1965 och ett decennium framåt byggdes i Sverige omkring en miljon bostäder i vad som har kommit att gå till historien som miljonprogrammet. Som begrepp har det närmast blivit synonymt med områden som Husby, Rosengård och Bergsjön. I själva verket utgjordes bara en tredjedel av periodens nybyggnation av storskaliga höghusområden. En hel del var rentav enfamiljshus. Gemensamt var att man ville komma bort från den tidens trångboddhet och höja boendestandarden. Likformigheten, standardiseringen, gjorde det möjligt att inom snäva ekonomiska ramar massproducera bostäder i industriell skala.

Sedan 1974 har det gått 40 år. Bostäderna som byggdes då, omkring en fjärdedel av landets totala bestånd, är i behov av upprustning. På grund av vanligt slitage, ibland även eftersatt underhåll. Det handlar om stambyten, fasadrenoveringar, inte sällan mer än så. Husen byggdes före 70-talets stora oljekriser, när energi var billigare och det inte gjorde så mycket om den läckte ut. Åtgärder för energibesparing i dessa hus skulle vara en välmotiverad investering ur miljöhänsyn. Också socialt sett skulle upprustningen vara en god användning av skattemedel, jämfört med Rot-avdrag för renoveringar av villor och bostadsrätter. Som exempel är medelinkomsten lägre i Bergsjön, men arbetslösheten och andelen utlandsfödda högre, än i såväl Majorna som Hovås.