En arbetsgivare och restaurangägare i Malmö stäms nu av Diskrimineringsombudsmannen (DO). Fallet handlar om en servitör som efter några dagars provjobb – alltså den vanliga benämningen på arbete utan lön och riktiga anställningsvillkor – fick jobb på en restaurang. Under sitt arbete där blev han kallad nedsättande ord och könsord. Han blev daskad i stjärten av sina chefer flera gånger.
En sommardag eskalerade det hela. Restaurangen drabbades av en smitnota. I och med att arbetsgivaren hade för vana att, i strid med lagen, dra smitnotor från personalens lön, sprang servitören efter gästen. För det blev han misshandlad av samma gäst. När arbetsgivaren kom ut och hittade sin blodiga och misshandlade anställda på marken beordrade han honom att tvätta av sig och sedan fortsätta jobba. Dagen efter skrattade man åt honom och sa att han borde ha försvarat sig. Att han inte var en man.
Han sa, vilket man ju kan förstå, upp sig och anmälde.
Det kan låta som ett tillspetsat exempel för många. Och visst vore det skönt om det var det. Men tyvärr får det nog anses vara långt ifrån en enskild händelse. Och sett till alla delar i detta fall, att upprätthålla trakasserier mot anställda, tafsa, förnedra, tvinga anställda att betala smitnotor, intala folk att de måste ”provjobba” gratis för att, sedan, kanske, i bästa fall, få en provanställning men i de flesta fall någon typ av otrygg anställning … Ja då har vi restaurangbranschen ganska bra summerad.
Det tål att reflekteras över. För med tanke på att branschens arbetsgivare blev fullkomligt dopade på skattesubventioner under alliansens tid borde det råda frid och fröjd i branschen nu. Sabotaget av a-kassan drog ner organiseringsgraden så att ingen kunde kräva särskilt mycket längre. Den nya anställningsformen allmän visstid infördes och så var fasta jobb ett minne blott. Nu är otrygghet standard; ungefär hälften av branschen består av visstider. Och så var det halveringen av arbetsgivaravgifterna för alla under 26 som av mystiska anledningar visade sig ha motsatt effekt. Efter några år fanns det färre anställda under 26 år i branschen än innan sänkningen. Och krogmomsen, Sveriges dyraste och mest ineffektiva jobbskaparprojekt. Och glöm för all del inte heller de många olika typer av bidrag som finns att söka – för arbetsgivarna. För att de ska ha råd. För allt är ju så dyrt.
Ja, branschen lider. Men det är definitivt inte arbetsgivarna som lider mest. De har fått i princip allt de vill ha. Och ändå verkar väldigt mycket vara för dyrt eller för svårt att klara av. Enkla uppgifter som att betala ut lön i tid eller att över huvud taget betala ersättning för övertid eller obekväm arbetstid, ge folk raster eller att hålla arbetsmiljön okej verkar vara omöjliga. Likaså att avstå från att trakassera, kräva gratisarbete, schemalägga folk i 14 timmar eller göra olagliga kvitteringar på lön när någon dragit utan att betala notan.
Under tiden öser staten subventioner och stöd av olika former över branschen. Är det rätt prioriterat? Ja, det tål ju att funderas på. För det kanske mest irriterande: arbetsgivaren i Malmö fick hela lönen för den trakasserade anställda betald av Arbetsförmedlingen. Det vill säga av dig och mig och alla andra skattebetalare.
Dra in subventionerna och bekosta robotar som kan ersätta arbetsgivarna. Troligtvis blir det mycket billigare i längden. Och bättre.
