IOGT-NTO har under många år drivit kampanjen vit jul där de uppmanar vuxna att ta ställning för barnen och lova att avstå alkoholen idag. Det möttes för ett par år sedan av en uppmaning från tankesmedjan Timbro att inte fira en vit jul. Vuxna bör istället ”föregå med gott exempel och dricka med måtta”, tyckte skribenten Blanche Sande. Det är fel att svensk alkoholpolitik är utformad för de med problem, när den stora majoriteten kan hantera sitt drickande, var budskapet.

Timbro har ihärdigt drivit på för en privatiserad och avreglerad alkoholförsäljning i Sverige. Lika ihärdigt som de drivit på för alla andra privatiseringar. Och 2019 verkar bli året då den här privatiseringsivern också har fått ordentligt genomslag i politiken.
Det började med Januariavtalet där Centerpartiet och Liberalerna fick in en skrivning om att gårdsförsäljning av alkoholhaltiga drycker ska utredas.

Sedan kom rapporten ”Synd och skatt” från Eso (Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi) där nationalekonomen Daniel Sundén sågade den svenska alkoholpolitiken med argumentet att en inte fungerar eftersom alkoholkonsumtionen har ökat de senaste tre decennierna samtidigt som de som dricker alkohol inte själva betalar för de kostnader som drabbar samhället i alkoholens spår. Hans förslag är att alkoholmonopolet skrotas, att den enskilde får betala mer av alkoholens samhällskostnad och att alkoholhaltiga drycker förses med samma varningstexter som redan finns på tobak. Då kan den enskilde göra ”ett rationellt och informerat val”. Helt i enlighet med hans enögda nationalekonomiska syn på det hela så räknar han människor som dör i förtid på grund av alkohol som en samhällsekonomisk vinst, eftersom kostnaden för vård och pension minskar.

Timbro och borgerliga ledarskribenter jublade. Nu hade de fått en rapport direkt från Finansmarknadsdepartementet till stöd för sin sak.  Experter på socialmedicin och alkoholens effekter på folkhälsa jublade inte. En av dem, Sven Andréasson, professor i socialmedicin vid Karolinska institutet skrev i en debatt i Dagens Nyheter att alkoholbruket beräknas orsaka en samhällskostnad på 60 miljarder. Hälften av denna kostnad bärs av andra än de som dricker, det vill säga av barnen och familjen, av de som skadas i trafikolyckor som orsakats av att någon kört rattfull och av andra som råkar ut för alkoholens våld.

Men privatiseringsivern stormade vidare. Året fortsatte med att både Centerpartiet och Moderaterna lyfte ett slopande av Systembolaget på sina respektive kongresser. För Centerpartiet blev det en knappt nej till förslaget. Men på Moderaternas kongress vann ungdomsförbundets och Benjamin Dousas linje, att starköl och vin ska kunna säljas i vanliga butiker. Iklädd en t-shirt med orden ”Krossa monopolet” stod han i talarstolen och sa att frihetens klocka ska slå från Ica till Lidl.

Vi vet vad frihet betyder när det kommer från det hållet. Vi vet vad konsekvensen av den friheten har blivit när andra monopol har skrotats. Frihet för den som kan köpa sig en gräddfil. Frihet för den som vill kunna köpa öl och vin billigare på ett söndagsöppet Lidl. Men det är inte barnens frihet det här handlar om.
Vi behöver inte den här friheten. Studier har visat att ett slopat alkoholmonopol skulle öka antalet försäljningsställen med 200 procent och öppettiderna med 32 procent. Och ja, det leder till att fler dricker mer. Konsumtionen skulle öka med 20 procent.

Det här är inte en frihetsreform som det svenska folket ropar efter. Enligt den årliga Förtroendebarometern har åtta av tio svenskar förtroende för Systembolaget. 76,5 procent tycker att Systembolagets ska få behålla sitt monopol. Men nu har privatiseringslobbyn samlat sina trupper och vi vet var det kan sluta. Nu gäller det att vi håller emot. Att behålla ett Systembolag med begränsade öppettider, med fungerande ålderskontroller och utan ett vinstkrav som driver fram aggressiv marknadsföring och lockpriset -  det är solidaritet i praktiken. Vi avstår en del av vår marknadsliberalt definierade frihet för att vi vet att det leder till att färre fastnar i alkoholmissbruk.

På bokmässan i år intervjuade Rebecka Åhlund om hennes bok ”Jag som var så rolig att dricka vin med” som handlar om hennes alkoholism. Hon skriver med stor öppenhet, ibland till och med humor, om de situationer som hon har hamnat i på grund av sitt drickande. Men de mörkaste skildringarna handlar om hennes barn. Om hur dottern ber sin mamma att inte dricka vin när pappa måste resa bort och lämna mamma ensam med barnen. I intervjun på bokmässan sa hon, nu när hon har varit nykter i tre år, att barn aldrig borde behöva finnas i sammanhang där det dricks alkohol.
Så ja, vi kan alla ta en vit jul. Det är både solidaritet i praktiken och ett motstånd mot den nyliberala privatiseringslobbyn som definierar frihet som rätten att alltid ha ett glas vin i handen.