Andreas Gustavsson: En massmördare är död – men det finns ett men

Ett halvt dygn efter att USA och Israel påbörjade sitt luftanfall mot den iranska regimen, når jag Jamileh i Teheran. Hon slits mellan skräck och eufori. Detonationerna har skakat väggarna där hon bor. Det mullrar. Hon fruktar för sitt liv. Samtidigt som hon känner att hennes liv kan bli något annat, något nytt och friare. 

Det är inte första gången hon intervjuas av Dagens ETC. Under de stora protesterna i december och januari berättade hon – själv luttrad demokratiaktivist – om vad hon sett på gatorna, om hur utkommenderade kravallpoliser och soldater agerat på order om att lemlästa och döda.

– Det var fruktansvärt. Killen bredvid mig blev skjuten rakt i ögat. Han dog direkt, hela skallen… Vi tog pulsen på honom, men vi förstod att det inte skulle gå att rädda honom, sa hon.

Jamileh hoppades då att omvärlden till sist skulle agera, till sist skulle pressa bort mullorna, med alla medel, inklusive väpnad intervention. 

– Bomba bort regimen, sa hon. 

– Vi behöver inte era ord, vi behöver konkret hjälp. Sanktioner räcker inte, det drabbar bara befolkningen.

Nu, på lördagen, kan jag berätta för henne att både USA och Israel uppger att Irans högste ledare sedan drygt 36 år, ayatolla Ali Khamenei, har likviderats i sitt palats. Något som senare bekräftas på söndagen. 

Jamileh blir helt tyst. Sedan börjar hon gråta. Är det sant!? Det finns ingen eller inget hon hatar mer, ingen som hon anser bär mer skuld till fängslade och torterade familjemedlemmar, mördade vänner, religiöst förtryck, kvinnohat … 

Om regimen är ondska är ayatollan dess fysiska manifestation. 

Är han verkligen död? Då kan allt hända, då är allt möjligt.

Jamilehs vrede, lättnad och förhoppningar delas av många, många miljoner iranier. Inte minst av de flyktingar och deras barn som sökt sig till Sverige.

En vidrig regim kan vara på väg att falla.

En massmördare är död.

Men.

Ja, det finns ett men.

Egentligen inte i Sveriges officiella reaktioner, från statsminister eller utrikesminister. Där konstateras mest att Sverige står bakom ”våra allierade” – inbegriper det Israel? – att Irans regim har sig själv att skylla. Romina Pourmokhtari (L) – vars föräldrar kommer från Iran, hennes pappa som politisk flykting – kallar det som nu hänt ”humanitär intervention”.

Varför hävdar så få folkrätten? undrar Mark Klamberg, docent i just folkrätt, på Bluesky. Han besvarar sin egen fråga:

”Förklaringen är nog att Iran gjort sig ovän med många, även utanför Mellanöstern och USA.”

Så är det säkert. Iran har under decennier plågat sin egen befolkning och sina närmaste grannar, samt exporterat terror över världen. Ytterst få sörjer ayatollan, ytterst få beklagar om denna regim går under. 

Men. 

Folkrätten.

Tanken är alltså att det ska finnas ett system som reglerar hur stater beter sig mot varandra. Till exempel är det ett uppenbart brott mot folkrätten när Ryssland invaderar Ukraina. Eller när USA kidnappar Venezuelas president. 

Nej, det är inte alltid fel att utföra militära insatser mot ett annat land, eller mot dess ledare, men tanken är då att orsaken ska uppfylla vissa kriterier – ja, Iran gör det – och att beslutet ska förankras hos det internationella samfundet – nej, det har inte hänt.

En regelbaserad ordning.

En motvikt till vapenmakt och aggression.

I den bästa av världar.

Det är vad veteraner som Carl Bildt och Jan Eliasson försvarar.

Men precis som Kanadas premiärminister Mark Carney nyligen konstaterade i Davos är denna ordning sedan länge ”fiktion”, snarare ett berdrägligt redskap för styrka, en skiktning mellan makt och maktlöshet.

– Vi visste att internationell rätt tillämpades olika beroende på vem som var anklagad och vem som var offer, sa han.

FN är ett pågående haveri.

Hållet gisslan av säkerhetsrådets ständiga och egenmäktiga veton.

Diplomatin har gjorts i princip omöjlig.

Så var befinner vi oss då?

I ett läge där Irans öde verkar avgöras av Donald Trump och Benjamin Netanyahu, där båda drivs av andra och mer inrikespolitiska agendor än att freda den iranska befolkningen från övergrepp och kaos. 

I ett läge där spridningseffekten är oöverblickbar.

Folkrättsvidriga angrepp sanktionerar andras begär om att med militär makt åstadkomma politisk, ekonomisk, territoriell förändring.

Rysslands anfall mot Ukraina.

Israels kolonisering av Gaza.

Kinas långsiktiga projekt att införliva Taiwan.

USA:s egen önskelista där Grönland behövs för buffert och resurser.

Exempelvis.

Men vad är alternativet när diplomatin under ett halvt sekel inte klarat av att hantera Iran, inte heller när regimen brutalt massakrerar tusentals eller snarare tiotusentals medborgare?

Det är den avgörande frågan.

Inte minst för en nation som Sverige, för oss och andra är det väsentligt att det ska finnas en fastställd balans mellan garanterad suveränitet även för andra än stormakter, alternativt kärnvapenbestyckade nationer, och absolut kollektivt ansvar att ingripa mot aktörer som kränker mänskliga rättigheter, även militärt när så krävs.

Mullorna konserverade sin ställning genom att först skickligt och sedan alltmer desperat navigera världens oförmåga.

Det borde inte ha varit möjligt.

Det borde inte heller vara en enskild stormakts godtyckliga eller strategiska impulser som tillåts forma det nya Iran.