Ledare. Göran Greider.

2015-06-10 04:00

En klättrares studie av det segregerade Djursholm

Det här är, tänker jag ibland under läsningen, den mest fruktansvärda projektil som avlossats mot den djursholmska självgodheten.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

”De svåra åren var Palmeåren”, säger en man från Djursholm, ”då var vi djursholmare allmänt villebråd.” Men idag lyser nog Djursholm klarare än någonsin från sin kulle högt över det övriga Sverige. 30 år av ökade inkomstskillnader och nästan ett årtionde med borgerliga regeringar har fyllt Djursholm med ett större självförtroende än någonsin tidigare. Fastighetsskatten är borta, Rut- och Rot-bidragen subventionerar en ny tjänarklass, jobbskatteavdragen har landat som en bingovinst bland höginkomsttagarna och redan tidigare togs tyngande ok som förmögenhets- och arvsskatt bort. Man får gå tillbaka till tiden före det förra systemskiftet på 30-talet för att hitta samma självförtroende.

Den som föds i Djursholm föds med en entrébiljett till den svenska ekonomiska eliten. Och den som växer upp där löper ingen risk att stöta på fattiga människor, vanlig arbetarklass eller ens lägre medelklass. Djursholm är en av de mest segregerade platserna som existerar i Sverige.

Under några dagars tid läste jag företagsekonomen Mikael Holmqvists bok Djursholm, Sveriges ledarsamhälle (förlaget ­Atlantis), en omfattande studie på över 700 sidor. Holmqvists bok är lättläst. Det finns ytterst lite av teori i studien men istället en vaken flanörblick. Ett stort antal djursholmare intervjuas. Holmqvists tes är att själva poängen med Djursholm är att platsen konsekrerar dem som bor där, alltså ger dem en särskild aura och status genom den djursholmska livsstilen. Det är själva livsstilen som skapar det symboliska kapital som är hårdvaluta för den som vill ha inflytande i det svenska näringslivet och delvis i svensk politik (jag skriver ”delvis” när det gäller politik, för Anna Kinberg Batra påpekar mycket hellre att hon föddes i Skärholmen än att hon växte upp i Djursholm). I skolorna invaggas barnen redan från början i föreställningen att de är bättre än andra, att de tillhör en elit. Och går det dåligt för en elev kan alltid diagnosen dyslexi utfärdas, vilket ger eleven mer stöd och längre tid för att klara proven (det vimlar av dyslektiker i Djursholm...).

Ända sedan villastaden grundlades har Djursholm odlat myten om sig själv att där sätts kunskap och bildning högre än någon annanstans. Holmqvist slår effektivt hål på den myten och konstaterar att kunskap och bildning inte är det centrala, utan just den djursholmska livsstilen: att tillhöra dem som höjer sig över de medelmåttiga omgivningarna, både i geografisk och social mening. I själva villasamhället odlas internt i detta ”ledarsamhälle” istället en idé om att alla är jämlika, även om det kan gnissla mellan äldre djursholmssläkter och nyinflyttade nyrika.

Den som vill odla sitt klasshat kan lätt göra det genom att läsa om hur nedlåtande djursholmarna ser på all slags ”service­personal”, vilket inkluderar exempelvis lärare. Ett övermännisko­ideal siktas, liksom ett förakt för svaghet. Holmqvist kan i rätt syrliga ordalag beskriva hur all beröring med fysiskt arbete, vare sig det gäller hämtning av barn på dagis eller rensande av trädgårds­rabatter, framstår som ovärdigt. Det här är, tänker jag ibland under läsningen, den mest fruktansvärda projektil som avlossats mot den djursholmska självgodheten.

Men det är en illusion. Jag märkte när jag mötte författaren under ett boksamtal på NK i Stockholm – var annars? NK är ju lite av Djursholms ambassad i innerstan – att han är påfallande kluven till det han skildrar. Hans studie kan jag faktiskt lika mycket uppfatta som en ansökan om medlemskap i den djursholmska gemenskapen. Han vet ju dessutom att han genom sin bok snarare bidrar till framställningen av Djursholm som en alldeles särskild plats i världen, höjd över alla andra.

I slutkapitlet cyklar en beundrande Holmqvist, bosatt i Danderyd men uppvuxen i det Sigtuna som en gång också hade en rätt fin aura, runt bland Djursholmsvillorna, och man känner onekligen en klättrares längtan att höra dit.

Att Holmqvist på dessa 700 sidor aldrig på allvar frågar sig hur problematiskt det är för svenskt företagande att dess ledande krafter rekryteras ur en så extremt snäv social miljö – vit och rik – stärker min känsla av att denna Djursholmsstudie inte riktigt vågar ta steget över till verklig kritik.

Holmqvists Djursholmsbok bygger på en tvetydighet som han aldrig reder ut. För å ena sidan påpekar han att det till ”syvende och sist inte är det ekonomiska kapitalet som har byggt upp Djursholms aura, utan samhällets förmåga till närmast andlig differentiering gentemot omvärlden”. Här är han en bourdieusk kultursociolog. På ett annat ställe säger han tvärtom: ”Likväl – Djursholms privilegierade och till synes lyckliga status bottnar i ekonomisk potens och har alltid gjort det.” I den motsägelsen blir Holmqvist hängande.

Själv tror jag ju att den ”aura” som Djursholm försett sig med verkligen har sin grund i den ekonomiska makt som finns där och ingenting annat. Det är den mer krassa, marxistiska analys som definitivt punkterar den djursholmska auran: den består av pengar och makt och den kan minskas genom en annan skattepolitik. Men det klarar Holmqvist inte av att säga, och därför fungerar hans bok också som en utmärkt ansökan till den djursholmska societeten.