En av de mera tankeväckande saker jag läst på sista tiden är att åtminstone en av massmördarna/självmordsbombarna i Bryssel tills alldeles nyligen var motsatsen till fanatisk, fundamentalistisk jihadist (nattklubbar, musik, sprit och så vidare). Och att det börjar visa sig att män som inte motsvarar bilden av galna fanatiker går med på eller beslutar sig för att spränga sig själva och sina medmänniskor i luften: begå självmord och ta andra, nyss levande män, kvinnor och barn med sig i döden. Den sortens massmördare verkar vara blodsbröder med de amerikanska skolmördarna.

I Palestina, på Västbanken och också i Israel går unga människor ut med ibland en kökskniv och ger sig på israeler, väl medvetna om att de antagligen kommer att skjutas ihjäl; här gäller inte normala rättsprinciper. Också angreppen på israeler liknar självmordsakter.

I rätt hyggliga demokratier sluter sig grabbar samman i MC-gäng, fotbolls ”firmor”, små organiserade brottssyndikat, gatugäng i vissa länder och rasistgrupper där våld och konkurrens är en viktig beståndsdel; ibland dödligt våld. Vad jag sett i mitt journalistiska liv är att dessa gäng är av två sorter; antingen går de samman, ”organiserar sig” runt idén att tillsammans är de starka, ett brödraskap eller också samlas de runt en karismatisk ledare, som de väljer att lyda; han får fatta de våldsamma besluten. Det finns ingen framåtrörelse i de här gängen; de hoppas inte på något, bara lokal respekt och makt och kanske lite mer stålar än de kan tjäna i något som nu heter ”förlorarjobb”. I USA berättar knarklangare, som ingår i gäng, att de hellre lever ett flott liv en kort tid, väl medvetna om att de när som helst kan dödas av konkurrenter eller poliser, än ett liv som ständig underdog och förlorare.    

Fjodor Dostojevskijs roman Onda andar handlar om 1800-talets terrorister/nihilister, i detta fall överklassgrabbar i stil med saudiern Muhammed Atta, som ledde terrordådet 9/11, samlade runt den karismatiske ledaren Stavrogin. De flesta levde alls inte i utanförskap och var inte ”förlorare”, tvärtom. Fjodor Dostojevskij har fått syn på och beskriver män som är beredda att dö och döda utan någon speciell övertygelse eller för någon sak. Han låter en av nihilisterna säga, ungefär: Vi ska döda och ödelägga allt, allt som kommer i vår väg. Men min revolution handlar inte om medkänsla med någon enda i denna värld.

Det var århundradet efter den amerikanska (1776) och den franska (1789) revolutionen, den franska vars slagord ”frihet, jämlikhet, broderskap” spred sig över en gravt ojämlik värld, där de förtryckta började göra uppror. Fjodor Dostojevskijs terrorist vill poängtera att han inte hör till dem som offrar livet för andras frihet, sådana verkar han förakta, en 1800-talets skolskjutare. Den troende Fjodor Dostojevskij ville skildra en tid som skrämde honom och vars innersta kärna för honom var: ”Om gud är död är allting tillåtet.” Medan vår tid har att bekämpa muslimska fundamentalister som IS, återfödda kristna, judiska fundamentalister, hindunationalistisk terror och så vidare, som påstår tvärtom, att allting är tillåtet och det är rätt att döda, spränga (abortkliniker, palestinska hem till exempel) och ödelägga för att tjäna just deras gud, så att dagens slagord hos dessa storsekter istället lyder: ”Vår gud gör allting tillåtet”.

Så vad är det med vår tid? Den kapitalistiska ideologin går ut på att producera konsumenter med uppreklamerade drömmar om materiell lycka, en nöjd människa är en misslyckad produkt i deras lönsamma identitetsindustri; hon konsumerar inte tillräckligt! Kapitalismen har ersatt klasskampen med att indela människor i ”vinnare” och ”förlorare.” Smart. Också en miljardär kan känna sig som förlorare om hens granne äger två miljarder. Den som är ”född förlorare” i denna världsordning och som inte längre går på den skickliga propagandan, den globalt exporterade ”amerikanska drömmen” – alla kan lyckas om de bara anstränger sig – har förlorat hoppet, det enda Pandoras ask i myten lämnade kvar åt människorna. Att döma av medierna pågår nu en kamp, inte mellan ont och gott, utan mellan ont och ont, fast de i allmänhet håller på kapitalismen. Fundamentalister av olika slag presenterar sig som en motkraft mot den ”dekadenta” kapitalismen, ungefär som nazismen utgav sig för att vara en motkraft mot kommunismen.

Det dummaste kapitalismen i vår tid ägnar sig åt är att med alla sina pengar, alla sina medel och hela sin fantastiska PR-apparat, försöka krossa vänstern; döda hoppet om att en annan värld är möjlig. Självmördarna i USA, i Syrien, Bali, Israel, Irak, Turkiet, Nigeria eller Europa, vill hellre dö än leva, i den värld utan hopp den för tillfället segrande kapitalismen skapat. Och vi kan alla se att deras ”modell” kräver en global polisstat som på alla sätt kommer att överflygla deras tidigare bild av helvetet: Sovjet.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.