Ledare. Göran Greider.

2018-06-20 03:00

En dag ska de levande spikarna lossna från allt

Är detta normalstillståndet? Kanske det.

Jag pratade med en iranskfödd kurd som en gång var revolutionär vänster och tvangs fly från sitt land till Sverige. Här har han uppfostrat tre söner som det gått mycket bra för.

Men han tycker inte om den tid han dömts att leva i: En alltmer egoistisk tid, i Sverige, i världen. Han beklagar att han aldrig fick se det Sverige som pulserade av föreningsverksamhet, av stora politiska mål om social jämlikhet, av ett intresse för det som pågick i omvärlden. Han kom till Sverige på 1980-taket, i själva skarven mellan ett samhälle som ännu förmådde drömma och ett samhälle som slutat drömma.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Och jag hör en man, en äldre man, som lever i de nedskruvande förväntningarnas tid men som innerst inne spjärnar emot allt vad han orkar.

Vi frågade oss under samtalet: Är detta normaltillståndet? Var efterkrigstidens uppvaknande progressiva rörelser undantaget i en mycket längre historia av passivitet och resignation?

Det vore en mardröm. Men det bestående tycks idag verkligen berövat alla utopiska underströmmar. Över det alltmer privatiserade samhället strålar uppgivenhetens tecken. Djupt borgerliga människor kan idag vara mycket nöjda. Nästan ingen bankar på dörrar som leder ut ur det samhälleliga rum vi befinner oss i och de få som gör det betraktas med överseende eller förakt. En ung människa, den som är 14 eller 15 år, och är på väg ut ur familjens skuggor och ut i världen, hör praktiskt taget ingenstans ifrån några uppbrottssignaler som säger: Vi måste skapa ett annat samhälle, ett i grunden annat samhälle; det som är, är inte det enda som kan vara. Sådant hörs inte.

Det bestående har blivit norm. ”Vi levande spikar nedhamrade i samhället”, diktar Tomas Tranströmer i en rad som är fruktansvärd.

Den som inte ställer upp på det bestående tar inte sitt ansvar, saknar trovärdighet, är närapå litet knäpp. I takt med att de högerextrema och högerpopulistiska rörelserna vunnit mark i västvärlden tycks även många som nyss var djupt kritiska mot den rådande marknadsliberala ordningen sluta upp kring denna ordning: Tiden före Trump, före Åkesson, före Alternativ för Tyskland, före Brexit, före Nationella fronten lyser fram i en rosendager. Högerpopulismens frammarsch har därmed inte bara spridit ett explosivt, blint och xenofobt missnöje. Denna frammarsch har också fått utopister och socialister att liksom backa ytterligare från sina systemkritiska perspektiv på den rådande ordningen.

Högerpopulismen hissar inte alls missnöjets fana. Den hissar pessimismens, förbittringens och vanmaktens fana. Som svar på detta låter marknadsliberaler sina fanor fladdra i vinden och det vi kallar vänster har knappt några fanor alls. I stället för höger-vänsterskalan prackas vi på en idiotskala (Gal-tan) som delar upp folk i liberaler eller konservativa. Socialismen är bortopererad.

Är detta normalstillståndet? Kanske det. Men jag tror ju ändå inte det. Jag menar verkligen, och tror på det, att människor är långt mer avancerade än de samhällen vi lever i. I nästan alla människors liv (oavsett politisk tillhörighet) finns de där tillfällena då de plötsligt stannar till, på jobbet, innan de ska somna, i gryningen innan tankarna blivit konventionella, och känslan anländer:

Är detta allt? Är det så här vi ska ha det? Gives intet mer? Inget annat?

Vi är mer avancerade än de samhällen vi lever i. Jag tror att det är en grundläggande egenskap hos vår art, hos Homo Sapiens. Det räcker med att bara en liten bit av en annan horisont någonstans skymtar, så börjar vi grubbla, tänka, hoppas, drömma.

För den mätte är en brödskiva ingenting värd och för den nyfikne är den nyss lästa tidningen bara en loj meningslöshet – så skrev en gång den tyskjudiske filosofen Ernst Bloch. Men han skrev vidare i nästa mening: Hungern kommer och nyfikenheten väntar nästa dag.

Bloch flydde undan nazismen. Han stod inte ut med sin tids pessimister. Han letade efter det i vår själsliga konstitution som alltid längtar efter något annat, något annorlunda, som vågar hoppas. Han var socialist. Det bestående kommer aldrig att räcka till för oss människor, det är ungefär vad han säger. Sitt stora verk kallade han ”Hoppets princip”.

Det finns många skäl till varför vänstern och arbetarrörelsen och även de gröna rörelserna går på knäna på de flesta håll i västvärlden. Men en förklaring är verkligen att dessa rörelser inte på länge förmått uttala orden, anspråken och löftena som främmandegör det bestående, det rådande, status quo. Begrepp och ord som socialism, ekonomisk demokrati och antikapitalism ligger idag oanvända.

Dikten av Tomas Tranströmer rymmer mer än en mening. Den kanske mest handlar om livet efter detta. Men den kan också läsas som en dikt om samhället efter detta samhälle:

Vi levande spikar nedhamrade i samhället!

En dag skall vi lossna från allt.

Vi skall känna dödens luft under vingarna

och bli mildare och vildare än här.

DIGITAL PRENUMERATION

FÖRSTA MÅNADEN GRATIS!

Läs alla artiklar från Dagens ETC utan kostnad första månaden. Därefter är priset 199 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom Dagens ETC direkt till din mejl, alla dagar i veckan. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Beställ” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter