Från och med april ska Uppsala kommun ta emot 65 flyktingar per månad, i enlighet med den nya anvisningslagen. Uppsala har en låg arbetslöshet och befinner sig i en välfungerande arbetsmarknadsregion, läget är på många sätt gynnsamt. Problemen är fysiska – hur ska kommunen ordna boende åt ett stort antal nyanlända samtidigt som den helt vanliga bristen på bostäder fortfarande är akut?
Det är den här sortens frågor som kommuner står inför i hela landet, i skuggan av en apokalyptiskt färgad flyktingdebatt. De är ytterst konkreta och ofta förankrade i en problematik man skulle ha även utan en flyktingkris. Det är inte frågan om att Sverige håller på att gå under, det handlar om att vi har ett antal problem vi måste lösa.
När jag tänker på de här problemen, och lösningarna, minns jag den känsla som vibrerade genom det svenska samhället tidigt i höstas. När tusentals människor ställde upp med mat, husrum, hygienartiklar och sin tid och engagemang. När offentliganställda från norr till söder gav allt de hade för att kunna lösa problemen och i de allra flesta fall också lyckades. När många sade ”det här är tufft, men vi gör det därför att det inte finns några alternativ”. När vi manifesterade för ett Europa utan murar. Sverige präglades av en enkel, karg och vitknogad beslutsamhet. En benhård humanism som vägrade vika sig inför det som var svårt och ansträngande.
Jag söker fortfarande efter den känslan. Ibland griper den mig i ett möte med någon som jobbar ideellt eller i sitt yrke med flyktingfrågan, eller i det lilla men betydelsefulla som jag själv kan göra.
Ibland kommer det någonstans ifrån där jag minst kunde ha anat. I början av februari fick jag plötsligt ett pressmeddelande från nätverket Dalarö för Integration. ”När skrämselpropaganda om flyktingar sprids är det viktigt att goda krafter organiserar sig och visar på andra lösningar än de som är byggda på hat och förakt”. I nätverket finns organisationer som hembygdsföreningen, båtklubben, hyresgästföreningen och fiskeföreningen. De organiserar sig, visar på andra lösningar.
Jag hade aldrig hört talas om Dalarö för Integration men det är oerhört trösterikt att de finns. Så här ser det ut, Sverige jobbar på där ute. Det offentliga är fortfarande pressat, precis som i höstas. Socialsekreterare i hela landet måste få hanterbara arbetsförhållanden och en rimlig lön. Bostadsfrågan är central, det handlar om att bygga både mycket och socialt hållbart. Vi måste hitta sätt att få in de nyanlända i våra bristyrken. Det här är saker som går att göra, som vi kan välja eller välja bort. Vi kunde ha önskat oss en regering som inte försvårar integrationsarbetet, som Socialdemokraterna och Miljöpartiet gör när de avskaffar de permanenta uppehållstillstånden och begränsar möjligheten till anhöriginvandring. Men medan de gör det jobbar Sverige på där ute.
Jag fortsätter att leta efter den där känslan. Jag hittar den till exempel i Röda Korsets lokaler på Trädgårdsgatan i Uppsala, där ensamkommande ungdomar trängs runt borden för att lära sig svenska av varandra och volontärer som inte är där av någon annan anledning än att de tycker att det är viktigt.
För de vet att i Uppsala och överallt annars måste vi göra som på Dalarö. Organisera oss och visa på andra lösningar.
