Året var 2005. Några ungdomar satt på ett möte tillsammans med Mattias Gökinan (S), ordförande för kultur- och fritidsnämnden i Botkyrka kommun. Deras verksamhet i Alby hade just lagts ner och han var mån om att ungdomarna skulle få komma till tals för att diskutera vad som sker härnäst. Vad skulle ungdomarna vilja göra under de närmsta två åren tills den nya verksamheten är igång?

Där kom första löftet om en ny mötesplats för ungdomar i Alby.

Året var 2006. Albyskolan hade rivits och fritidsgården som hade sina lokaler i anslutning till skolan fick flytta sin verksamhet till ett skolcafé. En nödlösning som högst skulle vara i två år tills man får de nya lokalerna, försäkrade man.

Där kom andra löftet om en ny mötesplats för ungdomar i Alby.

Året var 2010. Det var valår. Vi stod på Albytorget en varm sommardag och höll om varandra och våra ungdomar. En 19-åring hade skjutits ihjäl några dagar tidigare och hela Alby var lamslaget. Det hade arrangerats en manifestation mot våldet och hundratals slöt upp. Katarina Berggren (S), kommunstyrelsens ordförande höll ett tal där hon sa något i stil med att fritidsgårdar var viktigt och Socialdemokraterna skulle se till att redan samma höst skulle planeringen för ungdomsverksamheten i Alby inledas. Hon fick applåder. Några var dock inte så glada. ”Ska någon behöva dö för att man ska skynda på med ungdomsgården?”

Där kom tredje löftet.

Därefter har det varit dialogmöten, möten med arkitekter och ett antal open space med både ungdomar och föreningsaktiva i Alby. Redan 2010 fanns det ritningar för hur ett nytt hus skulle kunna se ut. Ett par år senare beslutade man dock att ta över ett hus på Albyvägen 7 där socialtjänsten satt. Jag jobbade som fritidsledare och ansvarig för verksamheten för unga vuxna i Alby då. Jättebra, tänkte både vi i personalen och ungdomarna. Nu när vi har ett färdigt hus lär ju allting gå snabbare.

Men det drog ut på tiden och inflyttningsdatumet sköts upp gång på gång. För att hålla Albyborna i schack så höll man lite fler dialogmöten, lite fler möten om vilken färg man vill ha på väggarna, eller vilka kuddar man ska ha. Små detaljer som skulle hålla oss fritidsledare och ungdomar sysselsatta för att vi inte skulle märka att tjänstemännen i Botkyrka kommun uppenbarligen inte hade någon aning om vad de höll på med. Inte heller verkade politikerna särskilt intresserade.

Vi fritidsledare fick nästan skämmas när vi svarade på ungdomarnas frågor om varför inflyttningsdatumet ännu en gång ändrats. Det kändes som att vi ljög dom rakt i ansiktet, trots att vi var minst lika frustrerade.

I förra veckan fick ungdomarna nog. De hade ledsnat på dialogmöten. Ledsnat på lönlösa samtal om vilken Ikea-soffa man skulle köpa in. Ledsnat på att datumet för inflyttning i socialtjänstens gamla hus på Albyvägen 7 ännu en gång skjutits upp.

Så de skrev ett tal. Ett tal där de berättar om att de är trötta och besvikna. Trötta på att hänga i portar för att få lite värme. Trötta på att känna igen sig i deprimerande låtar. Trötta på att polisen kommer och visiterar dem varenda gång de vill ha lite värme.

” Varje ’dialog’ vi har med er är som att ha ”dialoger” med en vägg. Ni fyller era munnar med ord som säger att vi ungdomar är framtiden, men era handlingar visar att ni skiter i oss.” ....”Hur ser utsikten ut från era överklassvillor när vi står ute på gatan?”

De tänkte att eftersom mötesplatsen aldrig blev en verklighet så skulle de gå till kommunhuset i Botkyrka och omvandla det till sin mötesplats. Och de skulle inte gå därifrån förrän Katarina Berggren kommit ner och de läst talet för henne och framfört sina krav. Ett av kraven var bland annat att inflyttningsdatumet inte skulle skjutas upp mer. Nio års väntan räcker.

Ungdomarna hade banderoller med texterna ”Börja bygget nu, svikare” och ”Vart tog demokratin vägen?”. De hade en megafon som användes som högtalare för deras musik, vissa satt och pratade, andra spelade pingis och fotboll. Några av oss var vuxna, gamla ungdomsledare, forskare, journalister men majoriteten var ungdomar mellan 12 och 20 år. Ungdomar som vuxit upp med löften och fler löften om en mötesplats som de anser kommer eventuellt stå klart när de är för gamla för att ens kunna besöka verksamheten.

Katarina Berggren vägrade komma ner för att höra deras tal. Inte ens när polisen lovat henne skydd. Polisen ville däremot hitta en kompromiss och erbjöd att de kunde gå ut och skandera så kunde hon kika ut genom sitt fönster. Ingen gick med på den. Motförslaget var att skicka upp tre ungdomar som kunde prata enskilt med henne, sen åtta, sen femton. Ungdomarna svarade ”Alla eller ingen.”

Jag satt i ett hörn och lyssnade på dem och njöt. Den stunden man ser att dem synar skendemokratin som pågått i alla dessa år. Den bestämdheten i att veta sitt eget värde. Att säga att man vägrar kompromissa mer. Den är vacker. Och särskilt hos förortsungdomar som dagligen ses på som ett antingen sorgligt eller våldsamt objekt. Här tog de makten i sina egna händer och ställde krav.

Katarina Berggren hörde aldrig talet. Istället körde polisen ut alla ur kommunhusets lokaler. Och ungdomarna står återigen ute på torget. Men med en kämparglöd som är starkare än någonsin.