Rossana Dinamarca: Du löser ingenting genom att hota med att ta fattigas barn

Uttrycket att bjuda in någon med armbågen innebär att en får vara med på ett hörn, fast en vet att de andra egentligen inte vill att en inte ska vara där. Det skulle också kunna vara en beskrivning av svensk integrationspolitik.

I december 1974 lämnade mina föräldrar och jag flyktingförläggningen i Alvesta och flyttade in på andra våningen på Lantmannavägen 34 på Kronogården i Trollhättan. Jag firade min första födelsedag i livet i det nybyggda höghusområdet. Mina föräldrar lyssnade på radio och tv utan att förstå alls vad som sades. På morgnarna lämnade de mig på Tistelstångens dagis och tog sedan bussen till Saab-fabriken. På helgerna bjöd grannarna in på fika och där satt mina föräldrar med lexikon och slog efter ord för att göra sig förstådda och förstå. Mitt svarta lockiga hår var ett exotiskt inslag bland lintottarna på gården där jag hoppade tvist med Anki och åt glass som Cecilias mormor hade med sig från jobbet på glassfabriken. På somrarna rullade vi oss nerför Jiffybacken så vi var fulla med gräsfläckar, Lotta och jag. Och på vintrarna pulsade vi uppför samma backe för att åka pulka.