Vad är det med oss? Håller vi på att bli ett skämtland, ett land där kollektiv psykos inträder en gång i månaden?
Visst – drev och förföljelser pågår i alla länder.
Men i vårt land är det så dålig kvalitet på dem att vi är nere i rena skräpmatsdrev. Noll innehåll, bara uppblåsta tomma kalorier.
Några exempel från senare år: Människor kräver en ministers avgång för att ha skurit i en tårta på en utställning, en partiledare får avgå för att ha delat lägenhet med sin flickvän. En debattör får löpa gatlopp för att ha sagt att en annan debattör ser bra ut, en journalist blir mordhotad för att han antytt att tjejer inte behöver banta. Jag orkar inte ens räkna upp alla dumheter som förekommit de senaste åren. Alla går ut på teknikerna fragmentering och association: att inte se en persons hela livsgärning utan medvetet leta efter en mening, ett citat och köra det på repeat tills ingen kan se personen utan att tänka på detta. Samt associera personen till andra obehagliga saker: vem du gillat på facebook, vilka föreläsare du bjudit in, vilka du synts på bild med.
Nu har vi alltså hamnat i den situationen då en minister avgår för absolut ingenting. Ja, ingenting!
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Vi tar det igen: Bostadsminister Mehmet Kaplan blir inbjuden till en företagarmiddag. Han går dit, det är ungefär 60 personer inbjudna, bland dem befinner sig en ökänd fascist. De sitter långt ifrån varandra och pratar inte ens. Fascisten har efteråt sagt om Mehmet Kaplan ”Jag tror inte att han tycker om vår organisation.” Några bevis för att de skulle vara vänner eller hålla med varandra har i alla fall jag inte sett. Med ens råder allmän konsensus om att Mehmet Kaplan borde ha tagit reda på vilka som skulle komma innan han gick dit. Finns det någon i hela landet som beter sig så? Som när hen blir bjuden på fest alltså säger ”Jag måste veta namnen på exakt alla som ska vara där, annars kommer jag inte.” Den personen skulle bli betraktas som fullständigt manisk.
Men det spelar ingen roll, för när drevet har börjat anstränger sig alla tidningar för att leta upp dåliga saker om den förföljda personen. Vad som helst duger! Det måste gå fort eftersom drev aldrig pågår längre än tre veckor – detta slags hysteriska tillstånd som blockerar logiskt tänkande håller sällan längre. Alltså ringer de upp alla som har något emot Mehmet Kaplan och ber dem skriva debattartiklar på stört. Alltså sitter någon (vem?) och kollar igenom gamla klipp från Öppna kanalen och hittar ett där Mehmet Kaplan sagt ”israeler i dag behandlar palestinier på väldigt lika sätt som man behandlade judar under det tyska 30-talet.” Han höll ett helt tal men det bryr sig ingen om att titta på – för de som deltar i drev nuförtiden är så lata, reaktiva, de bara matas med korta soundbites och reagerar mekaniskt: Uhhhhh!
Svenska medier verkar ha kommit överens om att det är lika allvarligt att jämföra Förintelsen med något som att förneka den – trots att det ena rimligen är att hedra dess offer och det andra är att spotta på dem. Denna diskurs, som etablerat sig på sistone, gör gällande att eftersom Förintelsen är unik får den inte banaliseras genom jämförelser.
Jag tycker det borde vara precis tvärtom. Anledningen till att människor drar upp Förintelsen stup i kvarten, och kallar varandra Hitler stup i kvarten, är precis för att det är det värsta brottet mot mänskligheten vi känner till. Det har blivit en självklar måttstock och referenspunkt när vi diskuterar rasism, förföljelser, folkmord. En jämförelse är inte nödvändigtvis en förolämpning. Tvärtom kan den hindra att det fasansfulla glöms bort genom att påminna om det så fort vi ser liknande tendenser. Vi växte upp och lärde oss i skolan att vår uppgift var att inte glömma och se till att det inte fick hända igen. Det lär ju inte vara någon risk när det enligt denna definition inte KAN hända igen, då inget någonsin kan vara detsamma? Eller hur ska vi ha det – är Förintelsen något helt eget, på sidan av historien (som i så fall inte går att lära sig av eller relatera till) eller den främsta symbolen för människans ondska (som vi måste lära oss av och därför behöver använda som referens)? Den kan liksom inte vara både och.
Hursomhelst är diskussionen om Förintelsen i ett komparativt perspektiv en komplex diskussion som förs inom akademin av experter som Emil Fackenheim och Alan S. Rosenbaum. Det råder långt ifrån konsensus inom ämnet. Att reda ut frågan är knappast en svensk bostadsministers uppgift. Och att Stefan Löfven tvingat honom att avgå utan att ge någon annan förklaring än att trots att han inte gjort fel, är det själva drevet som gör att han måste gå–det är sannerligen underligt. Inser Stefan Löfven vilken signal det sänder? Att han viker sig för mobbning och därmed är det fritt fram i fortsättningen?
Nej, nu räcker det. Dreven börjar bli en allvarlig samhällsfara. Vi behöver utveckla skyddsväggar mot dem. Vi kan inte ha det så att människors hela livsgärning omkullkastas av småsaker. Vi kan inte fortsätta röra upp stormar över symbolfrågor medan politikers faktiska beslut knappt uppmärksammas. Varje tillträdande statsminister bör säga så här till medierna: ”Mina ministrar sitter där de sitter. Ni kan dreva hur mycket ni vill, men ni kommer inte fälla dem.” Under inga omständigheter ska någon avgå under pågående drev eller backa en millimeter. Vad det än är, borde praxis vara att alltid vänta ett halvår och sedan ta upp fallet – när den kollektiva dumheten lagt sig kan man studera fallet i lugn och ro.
Betyder detta att jag tycker att ministrar bör sitta för evigt? Nej, däremot önskar jag mig ett samhälle där en bostadsminister avgår om hen inte lyckats ordna bostäder till folket. Där en arbetsmarknadsminister avgår för att hen inte lyckats fixa jobb. Där en miljöminister avgår för att miljön försämras. Och jag väntar fortfarande på det samhälle där en utrikesminister får avgå för att ha varit inblandad i etnisk rensning.
