Clara Knäpper Bohman: Donald Trump är en cowboy på en häst i Mellanöstern

Året är 2017 och jag sitter i en rund sal där både golv och väggar bär 1970-talets färgskala: från kastanjebrunt till senapsgult. Atomenergiorganet IAEA, organisationen som övervakar länders kärnvapenprogram, har årsmöte i Wien, och jag medverkar i egenskap av assistent till Sveriges IAEA-diplomat. 

Ljudet från pappersprassel överröstas av kostymklädda diplomaters sorl. USA:s ambassadör rättar nervöst till mikrofonen. Han ska framföra president Donald Trumps nya linje mot Iran.

Ambassadören berättar att USA kommer att skära ner det finansiella stödet till IAEA. Ländernas företrädare håller andan. De, och jag, förstår att vi lever i en ny verklighet. 

Ett år senare, 2018, river Trump upp kärnavtalet med Iran; ett fungerande avtal som begränsar landets kärnvapenprogram. Det är en present till Israel och ett slag i ansiktet på Obama.

Som förväntat fryser Irans och USA:s relationer till is. Irans hat mot USA förstår jag först på riktigt i Teheran 2019 när jag för första gången skådar de gigantiska banderoller som hänger på husfasaderna: Donald Trump i lågor.

2025 går Trump emot experter, internationella organisationer och allierade för att på egen hand förhandla med Iran. Han menar att Iran ”typ gått med på” att stoppa kärnvapenutvecklingen, utan IAEA. 

Att länderna är nära ett avtal bekräftar även Irans högsta ledare Ayatollah Khomeini. Trumps mål är att begränsa Irans samarbete med Kina. Syftet är att Isolera Kina och att ge ekonomisk lättnad till Iran. 

Omvärlden har till stor del tystnat. Diplomaterna och tjänstemännen är antingen utmattade eller del av det högerkonservativa Project 2025. Andra är rädda. Och vissa kanske helt enkelt vant sig vid ”affärsdiplomatin”.

Trump äger narrativet, och kan helt enkelt köra på.

Isabell Schierenbeck är professor för Globala Studier vid Göteborgs universitet och har mångårig erfarenhet av forskning om Mellanöstern. Hon förklarar varför Donald Trump följer sitt eget huvud och nu närmar sig Iran:

– Trump är en transaktionell politiker. Han söker samarbeten som gynnar USA. Vem motparten är spelar ingen större roll.

Trump äger narrativet, och kan helt enkelt köra på – utan särskilt mycket motstånd.

Han är en cowboy på en häst i Mellanöstern.

2017 igen. Trump trotsar USA:s diplomatiska tradition av att presidenten först reser till Storbritannien, Mexiko eller Kanada. Istället väljer han Mellanöstern. Diplomati är en marknad för Trump. En affär värd 110 miljarder dollar ger Saudiarabien förtur. 

Protesterna mot Trumps närhet till Mohamed Bin Salman, arkitekten bakom Saudiarabiens invasion i Jemen och uppdragsmordet på journalisten Jamal Khashoggi, är högljudda. Bland nej-sägarna finns kongressledamöter, internationell media, analytiker och civilsamhälle.

Under samma resa lägger Trump grunden till Abrahamavtalen, avtal som ska skapa fred och normalisera relationerna mellan Israel och fyra arabstater: Bahrain, Marocko, Arabemiraten och Sudan. 

Trump porträtterar det som ett historiskt genombrott för fred i Mellanöstern – precis som det diplomatiskt fatala steget att förflytta Israels ambassad till Jerusalem. Kritikerna kallar det för ”skenfred”.

2025 reser Trump återigen till Riyadh. Samarbetet mellan Förenade Arabemiraten och Israel har stärkts. Till och med Sudan, som har ett pågående inbördeskrig, prioriterar relationen med Israel, och har nyligen skickat en högt uppsatt delegation till Tel Aviv. 

Arabländernas relationer med Israel har minst sagt tinat upp. Kritiken mot Abrahamavtalen har tystnat – i stället ser man dem som ”stabiliserande”.

Isabell Schierenbeck pekar på att Trumps förhoppning är att närma sig Saudiarabien.

– En normalisering mellan Saudi och Israel vore en triumf för Trump. Han har ända sedan Abrahamavtalet slöts mellan Israel och ett antal arabstater varit tydligt med att han vill se det. Han söker bilaterala avtal som gynnar USA, i energi, teknik och försvar, och då underlättar det med ett normaliseringsavtal mellan Israel och Saudiarabien. Men kriget i Gaza riskerar att stå i vägen.

Trump agerar inte som fredsmäklare – han agerar som affärsman. Och för att nå de affärer han vill går han till och med bakom ryggen på Israel, genom att föra hemliga förhandlingar med Hamas via Qatar. 

Det har inget med diplomati eller fred att göra. Det är branding och personlig vinning.

Det om något visar att lojalitet väger mindre än affärsmöjligheter för Trump. I stället för att besöka Israel under sin resa satsar han på Gulfstaterna, där han säkrat miljardaffärer för sin familjs bolag: 

En ny Trump-golfresort i Qatar, finansierad av statligt ägda bolag. Ett fastighetsprojekt i Saudiarabien (Trump Tower Riyadh och Jeddah). Ett 80 våningar högt lyxhotell i Dubai – med lägenheter för upp till 20 miljoner dollar. Ett kryptosamarbete i Abu Dhabi, värt 2 miljarder dollar.

Det har inget med diplomati eller fred att göra. Det är branding och personlig vinning. När Trump prioriterar dem som investerar mest, blir Palestina en sidoakt – och även Israel får lämna rummet. Det är transaktionell maktpolitik, inte principstyrd utrikespolitik.

– Israel och USA kommer alltid att vara allierade. Men nu spekuleras det i att något har förändrats. Frågan som ställs är: Har Trump börjat tröttna på Netanyahu? Eller på konflikten i stort? säger Isabell Schierenbeck.

Arabstaterna som tidigare stått upp för Palestina verkar nu kompromissa med palestiniernas rättigheter och gör istället affärer med USA. Realpolitiken har segrat över politiska principer. Nej-sägare har blivit ja-sägare.

Den här bilden av Trump som geopolitisk cowboy förstärks inte minst av hans födelsedagskalas, en nivå av show och drama som sällan skådats. Han firar sin födelsedag samtidigt som USA:s armé fyller 250 år, och detta med en påkostad militärparad i Washington, liknande de i Nordkorea och forna Sovjet. 

6 600 soldater, 150 militärfordon och ett 50-tal stridsflyg i en absurd maktuppvisning – parallellt med massiva budgetnedskärningar på annat håll. Förra gången nekades en liknande parad av Pentagon och Washingtons stadsledning. Nu har ett nej blivit ett ja. 

Det är lätt att se vapenkalaset som underhållning. Men eftersom USA:s utrikespolitiska inflytande formar hela världen vore det naivt att inte se också detta som del av Trump:s maktspel.

Sveriges röst i frågor om folkrätt och mänskliga rättigheter har försvagats i en tid då den borde höjas. En oberäknelig tyrann måste mötas med motstånd, oavsett hur obekvämt det arbetet är, och särskilt när många nej-sägare blir ja-sägare.

 Jag citerar den amerikanska aktivisten Frederick Douglass: ”Tyrannernas gränser bestäms av uthålligheten hos dem som de förtrycker.”