Det börjar i det lilla. En sådan sak som att du från och med i år inte längre kommer kunna göra skatteavdrag för fackavgiften. Det är redan bestämt i och med M och KD:s budget. Och när det blir dyrare att vara med i facket väljer många att inte vara det. 2006, när Alliansregeringen höjde avgifterna i a-kassan, valde många av ekonomiska skäl att gå ur facket, men stanna i a-kassan. Resultatet var en kraftigt försvagad fackföreningsrörelse som ännu inte har hämtat sig. Högern vill att det ska vara dyrt att vara med i facket och föredrar avdrag som gynnar de få snarare än de många.
I pipelinen har vi också attacken på arbetarrörelsens starkaste vapen, strejkrätten. En fråga där konsensusen är så stor att den inte påverkas av regeringskaoset. Men också en fråga där gräsrötter börjat ilskna till. Fler och fler lokalavdelningar vänder sig mot LO:s överenskommelse med arbetsgivarsidan.
Och på bordet i regeringsförhandlingarna ligger anställningstryggheten för fem miljoner löntagare.
Socialdemokrater, 2018 var inte ert stoltaste år. Ylva Johansson kickade igång året genom att redan på dess andra dag föregripa strejkrättsutredningen och slå fast att strejkrätten måste förändras. Stefan Löfven avslutade året med att ge Centerpartiet rätt i sin mytbildning om att svensk anställningstrygghet är alldeles för stark.
Inskränkningar av strejkrätten och förändringar av Las har länge stått högst upp på Svenskt näringslivs önskelista. 2019 kan bli året när detta sätts i verket – och detta med ivrig draghjälp av socialdemokrater.
Både i frågan om Las och frågan om strejkrätten florerar mängder av myter. Svenska arbetare strejkar i själva verket väldigt lite och anställningstryggheten är, jämfört med andra länder, inte på något sätt exceptionellt stark. När OECD jämför styrkan i anställningsskyddet hamnar Sverige på plats 25 av 34 länder. Du kan stapla visstidsanställningar på varandra i åratal och du kan hyvla ner folks tjänster om du vill.
”Jag delar Centerns uppfattning om att vi behöver göra något åt arbetsrätten”, sa Stefan Löfven strax innan jul. Om vi behöver ”göra något åt arbetsrätten” så är det dessa två problem vi bör åtgärda.
Att den är en ”kvarleva” från 70-talet är en annan av myterna. ”Den har sina år på nacken och arbetsmarknaden har förändrats rejält”, sa Löfven i samband med att han gläntade på dörren till Centerpartiets hjärtefråga. Det han inte sa är att arbetsrätten redan har förändrats rejält. Under 90-talet utreddes arbetsrätten flera gånger, möjligheterna till visstidsanställning utökades och bemanningsföretagen släpptes fria.
Det är inte särskilt svårt att sparka folk i Sverige. Arbetsgivaren kan säga upp folk med hänvisning till arbetsbrist, och arbetsbrist det bestämmer arbetsgivaren när det är. Det finns också stora möjligheter att säga upp folk som inte har den kompetens som företaget behöver och i åtta av tio mål om uppsägning dömer Arbetsdomstolen till arbetsgivarens fördel.
Alla de här förändringarna, som kan bli verklighet under 2019, förändrar balansen på arbetsmarknaden. En dyrare fackavgift riskerar att göra facken svagare, en sämre anställningstrygghet gör de anställda räddare och ett avtrubbat strejkvapen gör anställda mer maktlösa. Det är en förflyttning av makt – från oss som arbetar till de som äger. 2019 ser ut att kunna bli ett backlashens år när det kommer till arbetares trygghet – om vi inte gör något.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
