Ledare. Veronica Palm.

2019-11-23 03:00
Puffetikett
Dagens ETC

Detta är ett unikt tillfälle för S att räta på ryggen

Ingen har påstått att det skulle bli enkelt att både leda en regering på en kompromiss med orimligt mycket högerpolitik, och samtidigt visa på vad det egna partiet har för ambitioner och politik.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Lägg om den ekonomiska politiken. Det är underrubriken på ”Ekonomiska utsikter”, LO-ekonomernas höstrapport som släpptes i veckan. Med en tydlighet som inte går att misstolka riktar de sig till en socialdemokratiskt ledd regering. Redan i inledningen av rapporten konstateras att dagens politik leder fel för den som har ambitionen att värna löntagarnas villkor och landets möjlighet att växa.

Precis som övriga siare spår LO-ekonomerna en avmattning i ekonomin. De har dock inte samma höga tonläge som högerns tankesmedjor, som nog snarare vill vispa upp en scen av kris inför avtalsrörelsen. Men, som sagt, även LO-ekonomerna ser avmattningen och en framtid med lägre tillväxt och stigande arbetslöshet.

Det finns i princip två sätt att möta en nedåtgående ekonomi. Det första är åtstramning, att hantera statens ekonomi som om det vore ens egen portmonnä. Hålla hårt i pengarna och låta de som har de lägsta inkomsterna, den svagaste förankringen på arbetsmarknaden och det största behovet av ett väl fungerande välfärdssystem ta smällen. Nu är ju inte statsfinanser det samma som privatekonomi så det är en väldigt egendomlig strategi, om inte syftet är att skära i gemensam välfärd och passa på att använda konjunkturen som ett argument.

Det andra sättet är att driva en expansiv politik för att öka köpkraften och tidigarelägga investeringar, alltså dämpa nedgången. Men det finns olika sätt att göra det på. För att inte vanligt folk ska behöva ta de största smällarna krävs att den expansiva politiken kombineras med jämlikhet. Ett ypperligt exempel på motsatsen är att ta bort värnskatten. Den både drar undan gemensamma resurser och ökar ojämlikheten. Och i ärlighetens namn är det inte mycket till stimulans av köpkraften heller. Inte kommer den som har en månadslön på 75 000 kronor nödvändigtvis lägga en extra dryg tusenlapp på konsumtion av inhemska varor och tjänster?

Inte bara för att det är moraliskt riktigt med jämlikhet, utan också för att en expansiv politik för att motverka nedgång ska ha effekt, så bör den utformas så den träffar låginkomsttagare i högre grad, och kombineras med ökade offentliga investeringar så som infrastrukturprojekt och stöd till bostadsbyggande. För ett land som Sverige med robust finanssystem, hög kreditvärdighet och riktigt låg statsskuld är det heller inga problem att driva en politik som bäddar för att en konjunkturnedgång ska slå så lite som möjligt.

Men Januariavtalet motverkar möjligheterna att möta en lågkonjunktur med investeringar med jämlikhetsperspektiv. Jag vill åter påstå att det var rätt att sluta avtalet. Alternativet, blåbrunhögerpolitik, är så mycket sämre på alla sätt, men det är ett dyrt avtal, både politiskt och i kronor och ören.

När den ekonomiska tillväxten mattas av blir det än dyrare då verktygslådan är tommare och regeringen står ensam att ta ansvar.

LO-ekonomerna pekar på att det krävs stora investeringar för att motverka Januariavtalets negativa effekter för landet och landets löntagare. Bland annat föreslår de höjda pensioner, 90 miljarder extra för att säkra välfärden i kommuner och landsting, ökad progressivitet i skattesystemet och reformer för en fungerande arbetsmarknad med reella möjligheter till omställning.

”Ekonomiska utsikter” ger ett unikt tillfälle för det socialdemokratiska partiet att räta på ryggen och visa på en väg bortom januariavtal. Ingen har påstått att det skulle bli enkelt att både leda en regering på en kompromiss med orimligt mycket högerpolitik och samtidigt visa på vad det egna partiet har för ambitioner och politik, och inte blir det lättare när konjunkturen viker. Men kanske kan LO-ekonomernas rapport vara början på svaret, en möjlighet för det socialdemokratiska partiet att både leda landet och leda opinionen för ökad jämlikhet, fler jobb och bättre välfärd.