Början av augusti är nog de dagar då svenska folket är som minst påverkade av nyhetsflödet. Många har haft semester eller har det fortfarande och befinner sig, åtminstone med ena foten, lite utanför själva samhällsflödet. Samtidigt har även journalister och nyhetschefer haft semester, nyhetssändningarna rymmer fler udda, exotiska nyheter och hela produktionen av den vara som heter nyheter har för en tid gått ner. Människor i början av augusti har inte alltid mobilen med sig heller, kanske beroende på att de har shorts utan riktigt bra fickor, för att de ligger på en strand eller för att de står och grillar och inte har lust att prata i mobil och ännu mindre surfa med ett öga på glöden. Kommentariatet, i synnerhet hela kåren av ledarskribenter, är tvungna att leta upp mer udda ämnen för sitt skrivande därför att partipolitiken står nästan stilla.
Befolkningens zenbuddistiska ögonblick har anlänt! Medvetandet är mer tömt än någonsin på dagsfärska nyheter såvida de inte nås av någon olympisk seger – Daniel Ståhls diskus ven genom detta avlånga land häromdagen och de flesta förnam susandet från den. Det enda som ibland riktigt stör är att arbetslivet snart ska börja, men även om många säkert också längtar dit, uppstår det ändå en viss inre dragkamp i människor: En fot i ett annat liv, en annan i det vanliga livet.
Det zenbuddistiska ögonblicket har alltså anlänt och det är detta ögonblick, innan den vanliga ruljangsen har börjat och den fria tiden ännu påverkar en, som ett fönster öppnas. Vad är meningen med min existens på denna jord? När vi står mer fria från alla utspel och alla alarmistiska nyheter som bombarderar oss faktiskt ungefär på samma sätt som reklamen gör det, uppstår ett slags paus i civilisationen: Så här års ser jag fler tankfulla blickar än annars.
Genom åren tycker jag att jag i sena juli och tidiga augusti oftare hört de där yttrandena fällas på verandor, på caféer, på badbryggor: En längtan efter att ta sig ut ur ekorrhjulet. Företagsledare står barfota i gräset och skulle man läsa upp den gamle kinesiske diktarens ord för dem, skulle också de stanna till och känna att det finns något viktigare än allt det de dagligen annars sysslar med:
Hur förunderligt, sällsamt och ofattbart!
Jag bär vatten och jag hämtar ved!
Det är orden från samme kinesiske filosof, Zhuang Zi, som skrev de berömda raderna om att han drömt att han var en fjäril som fladdrade omkring över ängarna och när han vaknade tyckte han drömmen var så verklig att han inte längre visste om han var fjärilen som drömde att han var Zhuang Zi eller tvärtom. Jag läste några av hans texter som tonåring i Göran Malmqvists översättning i boken Den långa floden, men då stavades kinesens namn Chuang Zu.
Fri journalistik och nyhetsförmedling är bland det viktigaste vi har i detta samhälle, det är inte det. Men allt sådant ingår också i den ständiga varu- och tjänsteproduktionen och på varenda nyhetssajt är ambitionen den att hålla kvar läsaren/tittaren absolut så länge som möjligt, oavsett vilka nyheterna är. Själva konsumtionen av nyheter och åsikter om nyheter och åsikter om åsikter kring nyheter är lika viktig som innehållet i dem och ofta viktigare ur ett ekonomiskt perspektiv. Det främsta verktyget för att vi ska konsumera nyheter är att alla slags känslor i oss kan exploateras, ja utvinnas, som om de vore enorma och dyrbara mineraltillgångar som var och en av oss bär på. Men under de perioder då vi som allra mest är uppslukade av nyhetsvirvlarna – det är också då vi är som allra längst bort från Zhuang Zi:s enkla och jublande närvarokänsla:
Hur förunderligt, sällsamt och ofattbart!
Jag bär vatten och jag hämtar ved!
De senaste veckorna har jag knappt alls läst dagstidningarna och inte lyssnat eller sett mycket på nyheter. Och faktum är att det känns som om något runnit av mig, att jag gått genom ett välgörande sommarregn och blivit ren. Men det är just nyhetskonsumerandet jag för en stund befriats från, inte de enorma och ödesdigra händelser som äger rum på denna planet eller i det svenska samhället. Ett våldsamt störtregn när vi satt i bilen på en motorväg blev en stor nyhet trots att det knappt gick att se genom vindrutan. Det bar med sig alla de viktiga meddelandena från biosfären. Men också gnisslet från gårdsgrinden i mörkret igår natt tyckte jag plötsligt vägledde mig och hunden i mörkret. Tranorna som lyfte i åkerkanten när jag kom gående på promenaden imorse och som jag vet om någon månad ska flyga genom Europa och ner över Afrika ända till Etiopen och det som händer där just nu - nyheter, som inte paketerats som varor som ska konsumeras.
Det zenbuddistiska ögonblicket är här! Tag det tillvara, och du tar ditt djupaste samhällsengagemang tillvara!
