Hur ser checklistan ut när du ska kidnappa en rappare? I den nu pågående rättegången lär vi oss att det behövs buntband, tejp, hundkoppel, hundskål, ”en skön kniv” – och stringtrosor.

Det där handlar om förnedring. Målet tycks inte främst ha varit att råna denne rappare på dyra klockor eller pressa honom på miljoninkomsterna som hans artistskap genererat. Nej, han skulle sänkas, han skulle få sin status permanent demolerad. Aldrig mer spela rollen som bad boy och samhällets fiende nummer ett.

Han skulle bli hunden.

Han skulle bli kvinnan.

Det är omöjligt att se något annat motiv bakom att en tonårig rappare – allting spelades in för att sedan spridas i sociala medier där offret kallas ”pussyboy” och liknande – under dödshot tvingas uppträda som kvinna, eller snarare som något slags hallucinogen feberdröm om en maktlös kvinna.

Peruk. Klänning. Koppel runt halsen. Stringtrosa.

En stor rappare blir en liten fittpojke.

Så sjuk machismo, så sjuk kvinnosyn.

Det kan vi ju inbilla oss är ett isolerat problem, obefintligt utanför kretsen rappare som frotterar sig med alternativt är gängkriminella. Men jag hävdar motsatsen. Min mejlkorg hävdar motsatsen.

I den faller manligheten sönder så gott som dagligen.

Lars, Bengt, Åke, Göran, Nils och hundratals andra läser någon artikel jag skrivit och svarar med argument som att jag måste vara tyngd av ”kärringaktiga sojabröst” – konspirationsteorin är alltså att veganska produkter kastrerar män genom att suga testosteronet från kroppen – och borde backa ut ur offentligheten med mitt ”klimakteriearsle” och ”dra ner fittmössan över skämmesansiktet”.

När du inte har annat att komma med kan du alltid kalla den du vill håna för kvinna. Uppenbarligen. Givetvis för att du själv skulle ta oerhört illa upp om du blev utsatt för det.

Tyvärr har jag och mitt klimakteriearsle svårt att känna smärtan.

Inte ens när det kommer en aggressivt ihopklippt bild där mitt huvud sitter på en kvinna – med små röda spetstrosor.

Cirkeln sluts.

Manligheten jagar sin egen svans.

Jag för arkiv. Mitt eget museum över en manlighet som är lika samtida som dinosaurierna, men ändå finns och lever och kräver utrymme. Den är så lättretlig, så skör.

För några år sedan kritiserade jag helt försiktigt Ivar Arpi, som då var ledarskribent på Svenska Dagbladet. Han hade varit med i ett tv-inslag om manlighetens kris och jag tyckte att han hade svårt att skilja verkliga förhållanden från det där egenmäktiga som leder till martyrskap vid minsta ansvarsutkrävande. Jag twittrade:

”Jättejobbigt att vara man. Tjäna mer. Nonchalera familjeansvar. Förstöra klimatet. Slippa rädsla för sexuellt våld. Rekryteras framför mer kompetenta kvinnor. Få vara ett subjekt. Ändå tycka synd om sig själv.”

Sedan, pling pling pling, mejl efter mejl.

”Underbart försök av en beta att få sig ett ligg.”

Beta är en mespropp, oförmögen till allt, utom möjligen att besvära riktiga karlakarlar som vet att Mars inte ligger på Venus, bara med Venus.

”Du har ingen stake, du är en cuck!”

Cuck är en svag man, en feminin man.

”Mycket sojaprodukter och östrogenrikt vatten.”

Denna fixering vid en ärtväxt.

Alla som snuddar vid manliga privilegier har sådant här att vänta.

Men det är inte dugg synd om mig. Jag möter ett distanserat hat, knappt en ljummen projicering av dess själva kärna, den som kvinnliga journalister och politiker ständigt drabbas av.

Det är beklämmande.

Manlighetens brus tystnar aldrig.

Paolo Roberto börjar sitt återtåg genom att inför ett hav av sympatiserande män tycka att det är feminismen som förstör Sverige, i linje med hans övertygelse att det idag är skottpengar på den sortens män som aldrig – aldrig! – kommer sitta ner och kissa. Eller från hjärtat be om ursäkt för att ha köpt sig en importerad kvinna från Rumänien.

Hanif Bali, den moderata riksdagsledamoten, kör för fort. Han – som gärna tjatar om sojapojkar hit och dit – smeker då sin svans:

”Jag försökte övertygande påstå att jag körde i 80 km/h om man korrigerade för socioekonomiska faktorer då jag är flykting och identifierar mig som homosexuell kvinna som bytt kön till man men polisen köpte inte det.”

Jag försökte övertygande påstå att jag körde i 80 km/h om man korrigerade för socioekonomiska faktorer då jag är flykting och identifierar mig som homosexuell kvinna som bytt kön till man men polisen köpte inte det.

— Hanif Bali (@hanifbali) May 21, 2021

Roligt skämt!

Just nu i Belarus tävlar regimnära bloggare och andra propagandister om att framställa Roman Protasevitj som sjukt omanlig, en vedervärdigt gnällig bög. Är det ens hans flickvän han reste med? Eller en väninna? Har han libido?

Samma kanaler har tidigare kokat ihop en otrolig historia om att stackars identitetsupplösta, penisledsna, feminiserade jag – efter att ha skrivit om hur diktaturens säkerhetspolis torterat och våldtagit en ung kvinna – längtade så efter att få känna mig som en man att jag lät mig duperas av en vacker belarusisk honungsfälla och sedan blev hysterisk och isolerade mig på ett hotellrum i Oslo.

Roligt skämt!?

Männens skräck för att uppfattas som omanliga, kvinnliga.

Det är löjligt.

Det är också ett brus som dränker oss.