Göran Greider: Det som hördes ur ­Gotlands alla ­kyrkklockor

Livet är min herde, ingenting
skall fattas mig.
Livet för mig ut på gröna ängar
och låter mig vila vid lugna vatten.
Livet ger mig ny kraft
och visar mig stigar där inga stigar finns.
Livets vingslag hörs en morgon
och lär mig hur få mina dagar är.
Och jag vet att livets hus
– solens strålar och den väldiga biosfären –
ska vara mitt hem så länge jag lever.
Livet är min herde,
ingenting skall fattas mig.

Döden är min herde,
allt ska fattas mig.
Döden för mig ut på mörka vatten
och tvingar mig ner
på knä vid oroliga stränder.
Jag såg inga vägar ut ur det som finns.
Jag var som en ensam fågel på ett tak.
Jag såg inget sätt att leva med mig själv,
varken i städernas vimmel
eller i byarna under de ljusa björkarna.
Döden uppenbarar all den vanmakt
som följer oss så länge vi lever.
Döden är min herde
och visar mig det utvägslösa livet.
Döden är min herde
och visar mig det kränkta livet.
Och det vanhelgade livet talar
högt om det heliga livet:
Jag tror mig numera veta att religionen
alltid är större än Gud
därför att i begynnelsen skapade
himmel och jord Gud
och jag är säker på att våra minsta
politiska handlingar, de till synes
allra mest obetydliga,
till slut är större än alla politiker
och all politik i världen.