Döden är min herde,
allt ska fattas mig.
Döden för mig ut på mörka vatten
och tvingar mig ner
på knä vid oroliga stränder.
Jag såg inga vägar ut ur det som finns.
Jag var som en ensam fågel på ett tak.
Jag såg inget sätt att leva med mig själv,
varken i städernas vimmel
eller i byarna under de ljusa björkarna.
Döden uppenbarar all den vanmakt
som följer oss så länge vi lever.
Döden är min herde
och visar mig det utvägslösa livet.
Döden är min herde
och visar mig det kränkta livet.
Och det vanhelgade livet talar
högt om det heliga livet:
Jag tror mig numera veta att religionen
alltid är större än Gud
därför att i begynnelsen skapade
himmel och jord Gud
och jag är säker på att våra minsta
politiska handlingar, de till synes
allra mest obetydliga,
till slut är större än alla politiker
och all politik i världen.

Jag har ingen annan herde än
detta liv och denna död.
Döden är min första herde,
livet är min andra.
På avstånd, med solen rakt i våra ansikten,
ser vi deras silhuetter mötas.
De talar med varandra och pekar
mot oss med sina stavar.
Men vi hör inte vad de säger.
Ibland skrattar de och omfamnar varandra.
Och vi blir fruktansvärt osäkra
när deras ansikten
vänds hitåt och ser på oss.

Livet är min herde.
Döden är min herde.
Allt ska fattas mig.
Ingenting ska fattas mig.Göran Greider