Liala Vianden: Det som glöms bort i den auktoritära budgivningen

Det rör sig fort när Socialdemokraternas hårda migrationspolitiska förslag toppas med uttalanden om att gömda flyktingbarn inte ska få skolgång. Sverigedemokraterna kontrar med utspel om en angiverilag som kriminaliserar den som gömmer flyktingar och tvingar grannar, vänner och släktingar att ange sin nästa. Följt av Moderaternas besked om att man öppnar för förhandlingar med SD om migrationspolitiken. Så bygger man ett samhälle på breda uppgörelser och tvingande grannsamverkan, oavsett vad som senare kommit att tas tillbaka. Efter dessa hämningslösa utsvävningar i dåligt omdöme är det svårt att tro att någon är genuint intresserad av att återupprätta höger-vänsterskalan inom politiken, och hela bilden blir skev.

För mitt i allt detta cirkulerar bilden av arbetarklassen och dess behov, eller närmre bestämt bilden av den vita arbetarmannen som svikits av globaliseringen, och förlorat all samhällelig status. Det är han, berättas det, som röstar SD, är rasist och hatar kvinnor. Kort sagt, en essentialiserande, identitetspolitisk bild av vad klass är, hur det fungerar samt vilka den består av. Analysen förbigår helt både kvinnor och rasifierade arbetare samt hur de tidigare vattentäta skotten mellan arbetare och tjänstemän luckras upp av NPM och osäkra anställningsvillkor. Samtidigt som majoriteten av den svenska befolkningen identifierar sig som medelklass, pressas delar av medelklassen ner i arbetarklassen.