Ledare. Göran Greider.

2016-05-10 08:30
Illustration: Emanu

Det småpratas vid en avgrund

Klimatförändringarna har ändrat allt, skriver Göran Greider.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Det är häpnadsväckande och absolut skrämmande att man får leta så länge i medierna efter artiklar och inslag som kopplar samman den gigantiska skogsbranden i Kanada med de pågående klimatförändringarna. Frågan är om det inte liknar en regelrätt förträngning, psykologisk och politisk på en och samma gång. I skrivande stund är den brand som rasar i Alberta mer än tio gånger större än den skogsbrand som 2014 hemsökte Västmanland. Den är större än London. Den är när jag skriver detta så väldig att den skapat sitt eget vädersystem när den suger ner syre från atmosfären. Myndigheterna säger att den i princip inte längre går att stoppa med mänskliga insatser – det krävs att naturen själv griper in med kraftig, ihållande nederbörd.

Skogsbränder är i sig ingenting onaturligt. Stora bränder har alltid brutit ut i skogarna, långt innan människan satte sin fot där. Bränder ödelägger inte bara – de skapar nytt. De ger fröer som sovit i jorden i århundraden en chans att vakna. Insekter kommer flygande långt ifrån. Den biologiska mångfalden ökar efter en livgivande brand. Låt elden komma hem till skogen, så löd ett stridsrop från biologer och skogskämpar redan på 80-talet i Sverige. Storbolagen började till slut med kontrollerade skogsbränder.

Klimatförändringarna har ändrat allt.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0


Kanadensiska skogsforskare i just Alberta (men naturligtvis inte bara där) har länge pekat på att den globala temperaturhöjningen förlänger brandrisksäsongen väsentligt. Officiellt startade den för bara några år sedan den 1 april – nu startar den 1 mars. Antalet bränder har ökat under lång tid. Förra året rasade i Kanada över 7 000 vilda skogsbränder som brände ner mer än fyra miljoner hektar. Hjälp har även tidigare år fått kallas in från andra länder för att bekämpa bränderna. Ibland har elden i de torra markerna tagit sig ner flera meter i jorden, vilket gjort det svårare att släcka. Redan i december kan det under snöfattiga vintrar numera brinna.

Den katastrof vi nu ser är bara en första kulmen på en långvarig trend. Klimatförändringarna gör markerna extremt torra i den nordamerikanska taigan och i kombination med väderfenomenet El Nino har läget i år blivit extremt. Läget är likadant över hela den nordligaste delen av hemisfären. Även i Sverige har myndigheterna länge konstaterat att brandrisksäsongen numer är längre.

Och samtidigt, i detta Sverige, har klimatfrågan krympt ner till att handla om språkrör och handskakningar. Det småpratas vid en avgrund. Under många års tid har vi verkligen kunnat bevittna hur klimat- och miljöfrågorna fått flytta ner i den mediala uppmärksamhetspyramiden. Jag menar att det borde vara en given sak att inför varje större ”naturkatastrof” fråga sig om den har något med klimatförändringarna att göra. Men vi har sett allt mindre av detta.

Delvis beror det naturligtvis på att ingen förnuftig klimatforskare är beredd att leverera någon säker och direkt koppling till klimatförändringarna efter en stor översvämning, en dödlig orkan eller en rasande skogsbrand. Det går inte att göra. Klimatet är heller ingenting som ingår i vår vardagserfarenhet – vi är och förblir spontant vädervarelser. Klimatet är för abstrakt för våra sinnen. Klimatet har inget ansikte. Att intressera sig för klimatfrågor innebär mer än spontan varseblivning: Vi måste helt enkelt lära oss att tänka klimat.

Paradoxen är denna: Fört att greppa naturen måste vi i viss mening frångå våra naturliga reaktionsmönster. Men när medierna aldrig får några ”klara” besked som det går att göra klickmonster av svalnar intresset och det är alltid lättare att stirra på en plågad partiledares ansikte och tala om förtroendesiffror. Fokus hamnar snarare, och det är förstås på många sätt helt naturligt, på själva den mänskliga masspaniken som bryter ut, på evakueringarna, och på kritiken mot myndigheternas för sena insatser i släckningsarbetet.

Men planetens uppvärmning kommer inte att kunna släckas av brandkåren, av räddningstjänsten eller ens av armador av vattensprutande helikoptrar. I just Alberta i Kanada är för övrigt ironin fullständig: Här finns några av jordens rikaste oljeskifferfyndigheter. Hela landskap har ödelagts för att utvinna skifferolja. För tillfället ligger delar av verksamheten nere, på grund av massevakueringarna från området.

Jag minns den där sommarmorgonen när jag i vår by i Dalarna kände röklukt när jag klev ut på farstutrappen. Jag sniffade, undrade om det brann i närheten. Men det brann 15 mil bort i Västmanland. Vindarna berättade om ett väldigt drama långt bort.

Nej, klimatet har inget ansikte. Vi kan identifiera oss med en husägare som flyr genom stickande brandrök, men inte med biosfären. Men vi kan definitivt begära att medieapparaten gör en ansträngning och lyfter fram all den klimatforskning som länge talat om det vi nu ser i Kanada.