Det ena citatet kommer från Svenska Dagbladet och det andra från Sverigedemokraterna. Gissa vilket som jag har hämtat från en av landets största borgerliga ledarsidor respektive från riksdagens öppet rasistiska parti.
”Med en ansvarsfull politik hade Akilov inte varit i Sverige, och alla de som förlorade sina liv i terrordådet hade fortfarande varit vid liv.”
Hm, måste väl vara SD?
”Med en ansvarsfull politik hade Akilov inte varit här… Akilov är en förväntad produkt av ett politiskt vanstyrt system.”
SD igen?
Nej, det senare är ju inte det, utan SvD där Per Gudmundson menar att Sveriges generösa regelverk kring migration låtit alldeles för många från Uzbekistan – ”en kustlös stat i Centralasien”, för övrigt också en repressiv regim – söka asyl här. En ansvarsfull politik skulle, enligt Gudmundson, ha expedierat fallet Rakhmat Akilov. Snabb kontroll, förvar, deportation. Dessutom skulle en ansvarsfull politik inte ha låtit islamistiska miljöer etablera sig.
Självfallet kommer terrordådet på Drottninggatan att politiseras. Rättegången sammanfaller med begynnande valrörelse, där fokus just nu ligger på att bekämpa brottslighet och återställa trygghet – ofta mot en antydd eller explicit slutsats att hotet kommer utifrån, att det uppstår ur något annat än det typiskt svenska.
Var kommer det här att sluta?
”Jag har utbildat och varit chef för en infanteribataljon. Sådana förband är livsfarliga för en fiende i krig. Men det vore helt omdömeslöst att sätta in i våra förorter”, twittrade Jan Björklund (L) efter att statsminister Stefan Löfven (S) visat bristande omdöme genom att inte kategoriskt utesluta att militär kallas in för att besegra gängkriminella.
En partiledare anser att han behöver förtydliga att det vore ”omdömeslöst” att låta tusentals tungt beväpnade soldater belägra Rinkeby, Bergsjön, Lindängen, Gottsunda och Vivalla.
Valrörelsen har knappt hunnit börja.
Men redan är det omöjligt att avgöra om SD eller SvD kommenterar åtalet mot Akilov.
Samtidigt sprider högt uppsatta partiföreträdare den sortens utsagor som är både destruktiva och falska men tilltalar den grupp som är övertygade om att Sveriges politiska och mediala etablissemang försökt tysta ner invandringens negativa konsekvenser. Jimmie Åkesson? Nej, Gulan Avci, ordförande Liberala kvinnor, integrationspolitisk talesperson för Liberalerna, partistyrelseledamot och riksdagskandidat:
”Hedrar statsministern att han medverkar på minnesdagen för Förintelsens offer. Men fegt att bara hänvisa till nynazister när han pratar om det hot som finns mot judar idag. Hade varit klädsamt om han också nämnde islamistiska krafternas hatiska dynga som finns i en del förorter!”
Det är lögn.
Löfven om antisemitism:
”Den finns i fundamentalistiska islamistiska miljöer, inspirerade av terrorsekter och fanatiker. Men utöver det ser vi också antisemitismen hos vuxna och barn som flytt till Sverige.”
Avci blev påkommen – och försvarade sig med att hon sett Rapport. Synpunkter borde riktas till redaktionen, menade hon.
Det är långt till september…
Gudmundson har tänt sin vårdkase. Just nu är det Akilov – och de fem personer som terroristen mördade – som får ge bränsle. Invandring orsakar laglöst skuggsamhälle, underklass, etniska skiljelinjer, hotfulla aktörer och radikal islamism. Invandring är att jämställa med rivningen av Klarakvarteren. Han drar faktiskt den parallellen: ”Så beter sig ett land som spottar på sin historia.”
Ja, var kommer det här att sluta?
Kristdemokraterna låter Samhällsnytt/Avpixlat – en hetsande, hatisk sajt som springer Kent Ekeroths ärenden – publicera en av partiets debattartiklar.
Ulf Kristersson (M) säger till Kvartal:
”SD var enda partiet som (2014) var beredda att diskutera: Finns det några problem med invandringen till Sverige?”
Men nu är Moderaterna beredda.
”Vi kan inte ha en valrörelse till där hela svenska folket vill diskutera en sak och vi vill prata om allt annat än den saken”, säger Kristersson.
Vad exakt är det hela svenska folket vill diskutera? Det har tydligen Kristersson snappat upp under sina taxiresor mellan tågstationen och riksdagen. För att sedan lansera sin kravlista. Här i Sverige arbetar man, talar svenska och följer lagar.
Moderaterna anser möjligen att sådana utspel svävar på en opinion, men det Kristersson gör är att driva en opinion framför sig.
Mot polarisering.
Mot problemformuleringen att något – invandring, segregation, muslimsk inbrytning i sekulära friheter – är nära bristningsgränsen.
Han är inte ensam. Sverigedemokraterna, naturligtvis. Men också Kristdemokraterna. Tyvärr är inte heller Liberalerna främmande för att vulgarisera debatten utifrån händelser som den på Drottninggatan.
Socialdemokraterna kunde ha klivit fram som en progressiv motkraft. Men lanserar istället en valplattform som ekar av överhängande kollaps, med fokus på brottslighet och migration, med välfärd som sekundär målsättning.
S-strategerna politiserar alarmism.
Dagordningen är ”auktoritär”, för ”det finns i väljarkåren en önskan om att någon ska ta kontrollen över samhällsutvecklingen”, säger valgeneralen John Zanchi.
Jag vill verkligen att någon ska ta kontroll över samhällsutvecklingen. Men under sin dragning av plattformen hade Socialdemokraterna inte mycket alls att säga om hur ojämlikheten ska minska, hur klimatet ska räddas eller hur jämställdheten ska öka.
Det är en förbluffande reaktiv plattform som därmed blir osjälvständigt reaktionär.
Ett parti som vill vinna valet måste se och adressera våldet i våra förorter, framväxten av islamism, kvinnoförtrycket som sker i religionens namn. Här har vänsterpartier varit passiva, ofta blockerade av sin rädsla att ge understöd till rasismens företrädare.
Men det är inte för sent.
Situationen är inte permanent.
Det borde genomsyra ett reformistiskt parti, drivkraften att lyfta människor, att rasera ekonomiska och sociala barriärer mellan människor.
Senaste året har Stefan Löfven inte en enda gång använt begreppet klass när han intervjuats av svensk press.
Det är en förlorad möjlighet att riva debatten ur händerna på den som nöjer sig med syndabockar och som aldrig, exempelvis, kommer att vilja erkänna vilka följder jobbskatteavdraget – hittills drygt 1 000 miljarder kronor – haft för Sverige.
Det är inte bara sorgligt.
Det är ett misstag av det slag som kan bli utslagsgivande.
Just nu kan jag inte föreställa mig vart signalpolitiken ska bära den här valrörelsen. Eller, det kan jag. Men svaret skrämmer.
