En text om de som aldrig syns men som är de som jobbar på.

De som har bevarat sina visioner om ett bättre samhälle. 

De som inte sålt ut sig.

De som både kan tänka smått och lokalt men samtidigt förstår att den lokala kampen handlar om att få igång något som förändrar den nationella.

Jo, jag skriver om tanterna, detta förklenande ord som måste lyftas till en hederstitel.

Hittills under Räddningen-turnén har jag träffat runt 1 000 kvinnor som envist fortsätter när andra klagar.

Innan valet blir det nog några tusen till.

Kvinnor som organiserar mötena, försöker sprida tankarna om omställning, jobbar med egen odling och kanske redan ställt bilen. Som bytt till solel. Som på kvällar hjälper flyktingar i små kommuner, som bidrar med pengar till hjälporganisationer och som är de som bär upp kulturen i både stor som liten stad.

De som läser, som sällan flyger iväg och som har 30 aktiva år kvar som kommer användas för att de som kommer efter inte ska få ett fullständigt helvete.

Jo, självklart finns det män som är tanter också.

Som inte aktiverar sig för att göra karriär utan gör det för att något måste göras.

Nu.

Jag får såklart frågor under mötena. Men svaren är rätt meningslösa eftersom de är mer bekräftelse på det alla i rummet redan vet.

Vi har makten att ändra om vi bara tar den.

Vi behöver inga förklaringar över vad som driver förstörarna, vi vet vad den egoistiska kapitalistiska ekonomin skapat för typ av snedvridna maktmänniskor. Tänk dig det absurda att vara en av de som äger de fossila energibolagen som gjorde extrema vinster på 1 600 miljarder kronor första kvartalet. De tjänar multum på kriget och krisen. 

Tänk dig det svarta hål som finns i en sådan person.

Den extrema oförmågan att ta ansvar.

Tomheten.

De jag träffar är människor som drivit kamp sedan 60-talet. Det är de som skapat feminismens framgångar, de som försvarat naturen, de som försökt hantera krisen i välfärden och som inte blivit bittra och passiva av att motståndarens svar blivit sänkt pension. De som stött ungas rätt att vara i sin sexualitet, inte bara sitt kön, de som skapat humanism, att vi fortfarande har bibliotek, att vi fortfarande har en vård även för de fattigaste.

Bevarade visioner.

De vågar vägra vara borgare och de förstår skillnaden mellan rasism och rädda fördomar.

Och nu kommer de rädda klimatet eftersom… 

Vem skulle annars göra det?

Ibland får jag frågan varför landets föreläsningssalar inte är fyllda av unga och tänker då att det där är ett missförstånd. Självklart är det världens unga som kommer revoltera, stoppa bilarna, stoppa det fossila, vägra acceptera vinstmaximeringen som motiv för livet. Men ska de lyckas behöver de stöd från de som både har ekonomi och tid och kraft att hjälpa till. 

Du kan inte byta till solel om du inte har någonstans att bo. 

Du kan inte investera i lösningarna om du saknar inkomst.

Du kan vara den som ropar att nu jävlar får det vara nog, men det där skrämmer inte politiker och framför allt inte ägarna av förstörelsens energisystem, det som krävs är människor som gör tvärtom, visar att det går att göra på ett annat sätt i boendet, odlingen, transporterna – ja, allt det som kallas omställning. De som med sina röster skapar ett politiskt tryck.

Jag fick i Varberg läsa en rad av Konfucius som handlade om det här: ”Alla människor har två liv. Det andra börjar när man inser att man bara har ett.” Fritt ur minnet.

Det här vet vi.

Alla som lever i vetskap om att förändringen är ­något vi gör, inget vi tycker.

Nej, det här är ingen ­ledartext med krav och paroller.

Det är bara många ord för att säga ett enkelt ord.

Tack!