Analys/Ekonomi. Johan Ehrenberg.

2015-05-21 14:05
  • ”Tysklands politiska ledning vill inte att euron ska hotas. Men man accepterar inte heller att en annan politik inom euron ska vara möjlig”, skriver Johan Ehrenberg. Bild: Thanassis Stavrakis/AP/TT, Markus Schreiber/AP/TT (montage)
    ”Tysklands politiska ledning vill inte att euron ska hotas. Men man accepterar inte heller att en annan politik inom euron ska vara möjlig”, skriver Johan Ehrenberg.
  • Diagram 1. Syrizas lånebetalningar under våren handlar framförallt om IMF-lån som måste betalas för att behålla förhandlingsmöjligheterna.
    Diagram 1. Syrizas lånebetalningar under våren handlar framförallt om IMF-lån som måste betalas för att behålla förhandlingsmöjligheterna.
  • Diagram 2. Idag är Greklands fattiga tillbaka på samma inkomstnivå som på 1970-talet. Hela den förbättring som först befrielsen från diktaturen och sedan eurons införande inneburit, har raderats ut i åtstramningspolitiken efter 2010.
    Diagram 2. Idag är Greklands fattiga tillbaka på samma inkomstnivå som på 1970-talet. Hela den förbättring som först befrielsen från diktaturen och sedan eurons införande inneburit, har raderats ut i åtstramningspolitiken efter 2010.
  • Diagram 3. Sedan 2010 har banksystemet i Grekland sakta avvecklats från interbanksystemet i EU. Det betyder att Greklands banker inte får likviditet från andra banker när man behöver. Källa: Bloomberg
    Diagram 3. Sedan 2010 har banksystemet i Grekland sakta avvecklats från interbanksystemet i EU. Det betyder att Greklands banker inte får likviditet från andra banker när man behöver. Källa: Bloomberg
  • Dia 4. Grekiska banker får likviditet, euro, genom ECB. Alltså är samma ECB som stöder krav på att Syriza ska överge sin politik den institution som tvingas hålla systemet igång. Grekiska banker får inga sparpengar – allt kommer från ECB via systemet ELA.
    Dia 4. Grekiska banker får likviditet, euro, genom ECB. Alltså är samma ECB som stöder krav på att Syriza ska överge sin politik den institution som tvingas hålla systemet igång. Grekiska banker får inga sparpengar – allt kommer från ECB via systemet ELA.
  • Källa: Open Europe
    Källa: Open Europe

Det grekiska dramat handlar om Europas svek

Förhandlingarna om Greklands stödlån är ett maktspel.
   Antingen tvingar Tyskland och EU Syriza att överge sina vallöften. Eller lyckas Greklands regering, med hot om eurons sammanbrott, tvinga fram nya utbetalningar.
   Men kanske kan brittiska Tories valseger, något oväntat, bli Greklands räddning, skriver Johan Ehrenberg.

Den 4 april skedde något märkligt i Grekland. Parlamentets talman, Syriza-politikern Zoe Konstantopoulou, skapade en sanningskommission kring Grekland skuld. Kommissionen ska granska om de lån landets förra regering tvingats ta för att betala tyska och franska banker verkligen var lagliga. Kommissionen arbetar med 35 internationella och grekiska experter på banklån och ekonomi från länder som Brasilien, Ecuador och EU:s stater. Uppgiften är rätt enkel i grunden. Grekland har utpressats till att acceptera låntagare som bryter mot landets grundlagar vad gäller rättigheter för medborgarna, det strider mot internationell rätt. Kommissionens uppgift är att se om hela den överenskommelse som den förra grekiska regeringen gjorde med internationella valutafonden (IMF), Europeiska centralbanken (ECB) och EU-stater överhuvudtaget är legitim. Nej, du har troligen inte läst om detta i svensk press. Här, liksom i övriga stora medier i Norden, gäller en helt annan berättelse. Vi har övergett idén om att demokrati ska styra ett land.

Syriza en politisk sensation

Hela Europas politiska liv skakades om när Syriza fick makten – nästan egen majoritet – i ett sargat Grekland. Ett parti med en huvudlinje – stoppa förstörelsen och nedskärningarna – fick väljarna bakom sig och kunde bilda regering för att ställa om ekonomi och skapa lite social trygghet för de som har det svårast. Ett parti för fattiga som samlade krafter inom vänster, gammal socialdemokrati, gröna rörelser och även en borgerlig medelklass som sett sin vardagsekonomi förstöras av åtstramning och arbetslöshet. Ett demokratiskt reformistiskt parti, inte ett socialistiskt eller populistiskt parti. Efter valet har regeringen framförallt fått arbeta för att försöka hindra en extrem tysk finanspolitik att slås sönder landet ännu mer. Men det märkliga är att detta parti är i stort helt ensamt i Europa. Utan stöd från svensk socialdemokrati eller andra länders S-partier. Utan stöd från konservativa regeringar i fattiga länder som också står under tysk politisk press. Och utan stöd från Europas vänster som ställt sig vid sidan om och pekar finger. Det är en mycket farlig utveckling. Greklands folk överges av de som har allt att vinna på att Syriza klarar striden mot tysk utpressning.

Vad är Grekland skyldigt till?

Finansminister Giannis Varoufakis är inte bara en annorlunda politiker på EU:s toppmöten, han är dessutom en skicklig ekonom och skribent och har i flera artiklar före valet presenterat Syrizas grundanalys vad gäller Greklands och EU:s ekonomi. Att han kan diskutera både utifrån marxistisk ekonomi och borgerlig nationalekonomi gör naturligtvis att toppmötena blir jobbiga. (Varoufakis kan helt enkelt säga emot när någon finansminister hävdar att åtstramning leder till bättre ekonomi.) Men grundanalysen är mer utmanande än så. Greklands skuld skapades efter finanskrisen genom att EU och ECB ville rädda de stora privata bankerna från kollaps och då tvingade på Grekland stora lån för att lösa ut tyska och franska banker. Det här handlar om lån som privata banker gett för spekulation, skrytbyggande, militär upprustning med mera, under tidigare grekiska regeringar. Finanskrisen gjorde bankerna konkursmässiga. Genom att flytta lån från dem till EU:s stater så undvek man att bankernas ägare fick betala spekulationen. De nya lånen gick därmed aldrig till Grekland. De gick direkt de europeiska privata bankerna och grekiska skulder bytte bara fordringsägare. Inga stora pengar har gått till att få fart på eller sanera grekisk ekonomi. Det är privata banker som räddats av statliga lån. Samtidigt ställde IMF, ECB och EU krav på en ny högerpolitik i Grekland. Stopp för investeringar, sänkta pensioner, nedmonterade trygghetssystem och stopp för all politik mot den arbetslöshet som formligen exploderade. Offentlig konsumtion skulle minska, löner sänkas och skatter höjas. Grekland skulle bli exemplet på det nyliberala experimentet efter finanskrisen. Kraftigt sänkt levnadsstandard skulle till slut locka fram privata investeringar och en nystart för ekonomin.

Rik elit tömde landet på kapital

I själva verket blev åtstramningspolitiken ett stort misslyckande där landets rika elit på bara något år tömt landet på kapital (det mesta har flyttats till Schweiz). Totalt har över 270 miljarder kr flyttats utomlands från bankerna sedan december 2014. IMF och övriga i Trojkan menade ändå att politiken skulle fungera. 2012 skulle arbetslösheten vara 15 procent lovade man. Idag är den 30 procent och för unga över 50 procent. Statens huvudsakliga uppgift har blivit att skramla samman likviditet för att betala IMF-lån, det vill säga flytta ännu mer pengar från landet (se diagram 1).

Diagram 1. Syrizas lånebetalningar under våren handlar framförallt om IMF-lån som måste betalas för att behålla förhandlingsmöjligheterna.
Diagram 1. Syrizas lånebetalningar under våren handlar framförallt om IMF-lån som måste betalas för att behålla förhandlingsmöjligheterna.

Samtidigt har grekiska privata banker räddats av ECB genom en ständig likviditet som gjort det möjligt för landets rika att flytta ut valuta och sparkapital utan att bankerna kollapsar (se diagram 4).

Dia 4. Grekiska banker får likviditet, euro, genom ECB. Alltså är samma ECB som stöder krav på att Syriza ska överge sin politik den institution som tvingas hålla systemet igång. Grekiska banker får inga sparpengar – allt kommer från ECB via systemet ELA.
Dia 4. Grekiska banker får likviditet, euro, genom ECB. Alltså är samma ECB som stöder krav på att Syriza ska överge sin politik den institution som tvingas hålla systemet igång. Grekiska banker får inga sparpengar – allt kommer från ECB via systemet ELA.

EU:s politik handlar inte om att rädda en fallande ekonomi. Det handlar om ett politiskt projekt där en annan politik ska stoppas. Det är kanske inte konstigt att Syrizas höjning av minimilönerna blivit den symbolfråga som EU-ledarna vägrar godkänna. Om Syriza lyckas reformera och mildra situationen för de fattigaste, varför skulle inte andra stater då kunna göra samma sak.

Syrizas har starkt stöd

Det är i det här läget viktigt att komma ihåg att Syriza idag har större stöd än tidigare i landet. Landets ledare Alexis Tsipras har fått otroliga 70 procent i opinionsstöd (Varoufakis fick 55 procent i samma opinionsmätning, enligt tidningen Proto Thema). Partiledaren har också klargjort att eventuella avtal med Trojkan kommer underställas en folkomröstning. Politisk förändring måste ske genom demokratiska beslut. Förra gången – 2011, under den S-ledda regeringen – skapade det kravet en kraftig motreaktion från EU:s ledning. Grekland förbjöds i praktiken genomföra en folkomröstning som villkor för räddningspaket. Men nu medger till och med Tysklands finansminister Wolfgang Schäuble att kravet har en legitimitet. Även om han säger det med all brist på förståelse.

– Det vore kanske till och med en riktig åtgärd att låta det grekiska folket avgöra om det är berett att acceptera det som är nödvändigt eller om det vill ha något annat, sa Schäuble, enligt nättidningen Europaportalen (12/5).

Handlar om pengar och legitimitet

Syrizas månadslånga förhandlingar med EU:s makter handlar alltså både om pengar, likviditet för att kunna återbetala lån, men också om rätten att få rösta för att ge avtal demokratisk legitimitet. Det är kanske det mest unika med Syriza i europeisk politik idag.

Man försöker genomföra en normal reformistisk reparation av en förstörd ekonomi, men man gör det inte utifrån expertvälde eller påstådd maktlöshet inför tidigare avtal. (Annars använder ju Europas regeringar oftast EU som ett mantra för att förklara varför man genomför saker man tidigare lovat inte göra). Syriza verkar bestämda på att nya avtal ska underställas folkliga beslut. Det här kallas populism i svenska liberala tidningar. Det är en intressant tankevurpa. Det borgerliga ledarsidor egentligen skriver är att demokrati inte ska styra ekonomisk politik.

Borgerlig propaganda mot ett folk

Syrizas förhandlingsrundor har följts av återkommande medial press i alla stora medier.

DN publicerade den 6 maj ett utmärkt exempel där förre vice förbundskansler Joschka Fischer (från det tyska miljöpartiet De gröna) skrev en ovanligt förolämpande text om ”Tsipras drömvärld” och om att ”realpolitik” betyder att man inte ”gastar och gormar” utan fogar sig i ”verkligheten”. Texten är intressant då den rätt naket avslöjar en gammal mäktig mans förakt för en ny generations försök att ändra något. (Fischer bemöttes för övrigt med samma förakt när han blev politisk ledare på 90-talet.)

Ständiga rapporter från EU-möten har också handlat om hur ”trötta” EU:s ledare är på Syrizas agerande. Allt, utom underkastelse av EU:s åtstramningspolitik, har varit ”oansvarigt”. Och i svenska tidningar fortsätter man sprida myter om ”lyxiga pensioner” eller statliga löneförmåner som varken funnits eller finns. Påståendet att ”Grekland levt över sina tillgångar” riktas mot de fattiga och inte mot den bankvärld som gjorde de spekulativa lånen eller de grekiska politiker som lydde EU och sänkte skatter för att ”reformera” ekonomin.

Sprider fördomar om greker

I grunden är det vi läser propaganda mot ett helt folk och inte bara mot en politik.

Speciellt i Tyskland använder politiker bilder av lathet och oförmåga att ta ”ansvar” som argument för varför fattigdomen måste få öka. Tidningen Bild, tidigare Bild-Zeitung, skrev på förstasidan (26/2) såhär: ”Inga fler miljarder till de giriga grekerna.”

Bild, EU:s största dagstidning, är en aggressiv högertidning men aggressiviteten säger också en del om den politiska stämningen. Tidningen publicerar rubriker som ”Vem är ansvarig för krisen? Grekland!” (12/2) ”Det är deras fel” (12/3). ”De förtjänar inte vår hjälp. Grekerna tigger efter våra miljarder” (24/4). ”Tro inte att vi är idioter!” (8/5). Kampanjen handlar om att tidningens totalt 28 miljoner tyskspråkiga läsare ska veta var man ska lägga skulden nu när tyska löner och tysk ekonomi inte går åt rätt håll. Grekerna är problemet och de rubriker som 2010 handlade om ”Ouzo-drickarna” och ”lyxpensionärer” har nu blivit aggressiva anklagelser där tyska medborgare hotas av giriga greker.

Bild spelar på en obehaglig tysk politisk tradition där mindre folk anklagas för den egna nationens problem. Och propagandan fungerar.

Opinionsmätningar visar att majoriteten i Tyskland vill slänga ut Grekland ur eurozonen.

Det är i det ljuset man kan läsa Joschka Fischers men även den seriösa borgerliga Die Zeits raseri över att Tsipras visar sig vara så ”oansvarig”. Tysklands politiska ledning vill inte att euron ska hotas. Men man accepterar inte heller att en annan politik inom euron ska vara möjlig.

Ökat inhemskt stöd

Det här gör att stödet för Varoufakis ökar i Grekland, trots eller kanske på grund av EU:s finansministrars arga utspel. När Varoufakis efter en tre timmars utskällning den 24 april twittrade ”De är enhälliga i sitt hat mot mig och jag välkomnar deras hat” var det ett meddelande som inte riktade sig mot de skällande politikerna utan till de grekiska väljarna.

Budskapet var enkelt. Det är EU:s toppar som vägrar förhandla och vägrar diskutera effekterna av de krav de ställer. Målet är politiskt och inte ekonomiskt. Greklands förmåga att betala skulder försämras nämligen bara om fattigdomen blir ännu djupare. Syriza ska inte få en enda eftergift att visa upp. Åtstramningspolitiken är inte förhandlingsbar.

Fattig ska bli ännu fattigare. ”Cykelnudist” kallar Bild Varoufakis. (Han kör motorcykel utan hjälm.) Men det är knappast hans utseende eller stil som irriterar i grunden, utan vägran att acceptera påståendet att det bara finns en ekonomisk politik att följa. Själva förhandlingsomgångarna har blivit som en teaterpjäs med bara en enda upprepad scen.

Inför varje toppmöte har Varoufakis presenterat en ny lista på reformer. Det har handlat om skattehöjningar, antikorruptionspolitik, åtgärder mot fusk i välfärdssystem och mot svart arbetskraft. Varje gång har listan avvisats då den inte innehållit sänkta löner och minskad offentlig sektor. Varje gång har nya krav kommit tre dagar efter förhandlingarna från eurogruppen. Det är uppenbart att EU:s ledning inte vill att Syriza ska lyckas få ett avtal. Projektet är istället att pressa Tsipras att överge politiken och söka samregering med den gamla regimen och det konservativa partiet. Det vill säga samma politik som socialdemokratiska Pasok pressades till och som är orsaken till att det partiet nästan utraderas i valet. Men EU-ledningens politiska press har ännu inte fungerat. Tvärtom har Syriza inhöstat inhemska segrar i motsatt riktning. Den 18 mars godkände det grekiska parlamentet en rad lagar om humanitär hjälp till landets fattigaste invånare med bland annat gratis elektricitet och mat. Även det största oppositionspartiet, konservativa Ny demokrati sa ja till paketet.

"Det är uppenbart att EU:s ledning inte vill att Syriza ska lyckas få ett avtal." Bild: Nikolas Giakoumidis/AP/TT
"Det är uppenbart att EU:s ledning inte vill att Syriza ska lyckas få ett avtal."

Söker inga nya lån

Syriza har i månader lyckats göra det ingen trodde skulle gå. Trots i praktiken konkursmässiga banker och utan statliga medel har man gång på gång skrapat ihop till återbetalning av lån till IMF. Den internationella valutafonden är världens kanske mäktigaste institution (i första hand som USA:s förlängda arm) och ett land som vägrar återbetala IMF lån kan helt enkelt bli uteslutet från det internationella bank och finanssystemet. För att kunna förhandla med EU:s hökar måste Syriza alltså sköta IMF lånen. När Varoufakis i början av maj meddelade att landet bara var några veckor från finansiell kollaps, kombinerade han uttalandet med att ”Grekland kommer att betala sina lån”.

Det absurda i situationen är nämligen att Grekland inte begär nya lån eller nya stöd i förhandlingarna. Alla sådana påståenden i svenska medier är felaktiga. Syriza har hela tiden lovat sköta återbetalningarna och bara förhandlat om att få ut de kontanter landet redan lånat och som EU:s ledning stoppade när Syriza vann valet. Det EU:s ledning förhandlar om är inte nya stöd. Det är att Syriza inte ska genomföra den politik man vann valet på.

Ett samhälle i fritt fall

I Aten har en för utomstående besökare något grotesk staty rests. Den föreställer en skrikande ung man som hoppar från en bro och tar livet av sig. Han hänger i ett finansiellt index i fritt fall. Konstnären Tafos Nyfadopoulos säger att det är en bild av de tusentals självmord som orsakats av åtstramningspolitiken. Blommor läggs vid skulpturen. Syrizas första 100 dagar vid makten har inte kunnat ändra utvecklingen, man har gjort en del, höjt skatt för rika, garanterat el och mat, försökt höja minimilöner och pensioner, men fattigdomen ökar och soppkök och utdelning av mat räcker inte till för familjer som inte längre har råd att äta sig mätta. Det Grekland behöver är stora investeringar och jobbsatsningar men Syriza är fastlåst i EU:s vägran att acceptera en annan politik. Samtidigt är det det man är vald till. Greklands folk vill varken lämna euron eller EU. Men man vill ha en annan inhemsk ekonomisk politik. Det är troligt att Syrizas ledning däremot räknade med ett större stöd från andra länder och rörelser i Europa. Men där har man fått fel.

S struntar i Syriza

Syriza är övergivet av Europas socialdemokrati, fackföreningar och vänster. Och att landets skulle få stöd av Spanien, Italien eller Portugals regeringar var otänkbart då dessa konservativa högerpartier just genomfört de åtstramningar som EU krävt. Ett stöd till Syriza skulle vara politiskt självmord för regeringar som genomfört motsatsen i det egna landet. De enda positiva uttalanden Syriza fått kommer från makter som står vid sidan om.

Obama har uttalat sitt stöd för en ny politik i Grekland. Putin har lovat lån för stora energiprojekt, detsamma som han just gjort med Turkiet kring gasexport. Samtal med Ryssland har dock fått kraftiga motreaktioner inom EU:s ledning. Även svenska kommentatorer har menat att Tsipras hotar skapa en spricka inom EU mot Putins annektering av Krimhalvön. Det är väldig överdrivet. Som jämförelse kan vi fundera över varför Sverige på några år gått från att ha noll procent till att nu ha 50 procent av vår oljeimport från Ryssland, trots krisen i Ukraina (SvD 12/4). Att Syriza försöker hitta annan finansiering om EU:s ledning fortsätter stoppa utbetalningar är inte så konstigt. Varoufakis har också uttalat att vissa privatiseringar kan göras för att finansiera investeringar. Regeringen har också sonderat möjligheten att få stöd från BRICS-länderna (Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika) eller dess utvecklingsbank, men det kräver i så fall närmare samarbete och är knappast möjligt som medlem i EU. Även om Syriza vänder sig utanför EU för att få förhandlingsutrymme så är det inom EU som den verkliga politiska makten finns. Och utan stöd har Syriza svårt att bryta den tyskledda politiken. Men varifrån skulle ett sådant stöd komma?

Socialdemokratin håller tyst

Syrizas valseger väckte hopp inom den socialdemokratiska vänstern i Europa och även inom delar av fackföreningsrörelserna. Fanns det en öppning för en annan EU-politik?

Men när Syriza möttes med hårt motstånd från Bryssel blev det tyst inom S-partierna.

Grekland har inte fått något stöd från ledande S-företrädare, inte ens från svenska eller danska ledare som inte är med i eurogruppen. Tvärtom har svensk socialdemokrati skyllt sin tystnad på att det är en ”intern euro diskussion”. Oviljan att stödja Syrizas krav på att få genomföra en annan politik kan säkert delvis förklaras av samma rädsla som de konservativa regeringarna känner. Tsipras har i grekiska parlamentet berättat hur den spanske premiärministern arbetat hårt bakom kulisserna för att stoppa varje typ av lättnad på åtstramningspolitiken. Den spanska regeringen utmanas ju av Podemos, en Syriza-liknande enhetsrörelse. Men även den spanska socialdemokratin pressas av Podemos.

Och att dansk socialdemokrati öppet skulle stödja ett EU-land vars regering låter lite som danska Enhedslistan, i sin kritik av åtstramningar och bankstöd, är svårt att se.

Det enda uttalade stöd Syriza fått är från ekonomer som franska Piketty, amerikanska Paul Krugman och Joseph Stiglitz. Men ekonomers makt ska inte överdrivas.

I Tyskland har Syriza stöd från vänsterpartiet Die Linke men även de gröna har presenterat förslag på ekonomiska lösningar för Grekland. Men den stora bilden inom de röda och gröna partierna i Europa är snarare att bromsa det inflytande en framgångsrik Syrizapolitik inom EU skulle kunna få, än att stödja den. Det gäller även de som står till vänster om Syriza.

Euromotståndet vänds mot Syriza

Syriza är inte ett vanligt parti, det är en sammanslutning av många rörelser, och inom partiet finns samma kritik av EU och euron som det svenska vänsterpartiet och danska Enhedslistan uttrycker. Målet är att EU av idag upplöses och euron avskaffas. Inom Syriza drivs den linjen av flera vänsterkritiker. En av de mest framträdande är parlamentsledamoten Costas Lapavitsas, som liksom Varoufakis är ekonom. Varje försök att bryta åtstramningspolitiken är dock enligt Lapavitsas dömt att misslyckas om inte Grekland lämnar euron.

– Syriza kan få stöd från den europeiska vänstern, men bara om vänstern skakar av sig sina egna illusioner och börjar föreslå den politik som gör det möjligt för Europa att bli av med den absurditet som den gemensamma valutan har blivit. Först då kan åtstramningen över hela kontinenten brytas, säger Costas Lapavitsas i en intervju i The Guardian.

I en intervju i Der Tagesspeigel den (30/4) blir det här perspektivet ännu tydligare. Syrizas försök att förhandla med EU:s ledning är fruktlösa, det går inte att kompromissa eftersom EU aldrig kan godkänna det:

– Finns det ingen mellanväg? frågar reportern.

– Nej, svarar Lapavitsas och menar att Tsipras och Varoufakis lurat sig själva att tro att man tack vare väljarstöd skulle kunna ändra EU:s politik.

– Jag tycker Grekland istället ska förhandla om ett utträde. Det betyder att vi lämnar euron och förhandlar om skuldnedskrivning, säger Lapavitsas till Der Tagesspeigel.

På frågan varför EU:s ledning skulle vilja göra det svarar han att han tror att det är vad ledningen egentligen vill. Och fortsätter:

– De skulle få lugn och ro. För ett tag.

– Varför bara för ett tag?

– Därför att euron är ett historiskt misstag. Och den kommer att gå under.

Lapavitsas menar att det måste vara uppenbart för alla vad som nu pågår. EU och Syriza ”piskar på en redan död häst”.

”Euron är dödsdömd”

Den här grundtanken är ju inte främmande för svensk vänster. Euron är dödsdömd och att tro annat är bara en illusion. Sammanbrottet är bara en fråga om tid.

Lapavitsas är inte ensam vänsterledare inom Syriza att säga detsamma.

Spyros Lapatsioras, John Milios, Dimitris P. Sotiropoulos är andra som gått ut med samma krav, vilket är intressant då de också sitter i Syrizas centralkommitté.

Men vänsterkritiken mot Tsipras förhandlingspolitik har ett grundläggande problem som också gäller kritiken från den eurokritiska vänstern i Norden. Det grekiska folket vill inte lämna vare sig euron eller EU. Och om demokrati ska gälla kan inte en regering gå emot folkviljan i en så grundläggande fråga. Varje förslag om en självvald Grexit blir därför ett i grunden odemokratiskt förslag. Syriza är vald för att byta politik, inte för att lämna euron.

Den enda kraft som kan genomföra den politik vänsterns EU-kritiker vill se är därför absurt nog EU:s ledning. Först om euroländerna gemensamt beslutar att slänga ut Grekland kan vänsterns utträde bli verklighet. Men vad händer då?

EU-kritik är inte vänster

I Sverige har vi en bild av att euro- och EU-motstånd är ett vänsterprojekt. Det stämmer inte. De starkaste EU-kritikerna finns istället samlade i EU-högerns mer extrema delar.

I Grekland är det det fascistiska Gyllene gryning som försöker rida på ilska mot Bryssels politik, utan att ännu ha lyckats. Väljarna valde Syrizas politik. Kanske det ljumma stödet från den EU kritiska vänstern i så fall handlar om att man helst ser att den politiken misslyckas. Euromotståndet blir självklart viktigare än förhandlingsvinster om man ändå är övertygad om att euron kommer att falla samman. Men Syrizas ledning har en annan analys.

Ett modest förslag

Finansminister Yanis Varoufakis och ekonomen Stuart Holland publicerade redan i november 2010 en politik under titeln ”Ett modest förslag”. Efter det har det reviderats flera gånger, sista gången 2013 tillsammans med den amerikanska ekonomen James K. Galbraith. Efter Syrizas seger har dock Varoufakis själv haft annat att göra. ”Ett modest förslag” är ändå en sammanfattning av den ekonomiska politik Syriza försöker föreslå andra EU-länder. Mycket kortfattat handlar det om att ECB ska ta över 60 procent av alla EU-staters statskulder. Genom att göra dem till en gemensam skuld för hela EU frigörs ekonomisk kraft i alla länder, samtidigt som varje land själv på demokratisk väg kan välja hur denna ekonomiska kraft ska användas. Läser man ”Ett modest förslag” förstår man varför Syriza fortsätter förhandla trots bemötandet från EU:s ledning. Tanken är att kostnaden för åtstramningen och den förlamning den skapat på EU:s utveckling och makt i världen till slut ska tvinga fram en annan politik för att rädda ekonomin från dess tvångströja. ”Ett modest förslag” handlar alltså om att EU och euron inte är ett projekt som syftar till självförstörelse. Men hur kan vänstern då komma till så helt motsatta slutsatser om eurons och EU:s karaktär.

Två synsätt på Europas ekonomi

I grunden handlar det om två olika analyser av hur Europas kapitalism fungerar. Från euro-kritisk vänster råder analysen att det är skillnad på södra Europas och delvis Frankrikes ekonomiska system, jämfört med den tyskdominerade ekonomin i norra Europa. Södra EU är inte i första hand exportländer utan har traditionellt skyddat egen industri och haft en BNP mer baserad på inhemsk produktion. Norra Europa har haft en ekonomisk politik som handlat om export och internationell expansion, och de nationella företagen har skyddats bara om de lyckats i den internationella konkurrensen. Svenskt stöd för svensk exportindustri är ett rätt talande exempel. I de inhemskt styrda ekonomierna är inflation och offentliga lån ingen stor fråga, medan det i exportfixerade aggressivare ekonomierna är nödvändigt med sparande och inflationsbekämpning. Under eurons första tio år innebar de här skillnaderna att södra Europa blev rikare genom lån och investeringar, medan norra Europa blev rikare genom export till låntagarna. Men efter krisen för finanssystemet 2008 tog tysk politik över hela EU. Sparande och inflationsbekämpning har efter det gjort att ekonomin låsts så att södra Europa inte kan få igång den inhemska ekonomin med stimulanser, medan norra inte kan exportera fram ett högre välstånd.

Lösningen för vänstern blir då nationella valutor som flyter fritt där de stater som vill expandera den inhemska ekonomin får göra det till priset av en försvagad valuta medan de som exporterar mer får en automatiskt dyrare valuta. Systemet stabiliserar sig själv.

Styrs av mäktigt finanskapital

Den andra analysen handlar istället om att såväl EU:s som USA:s och Asiens ekonomier istället blivit styrda av ett allt mäktigare finanskapital. Det är den spekulerande delen av ekonomin som fått makten över politik och utveckling. På 90-talet syntes det tydligast genom finansspekulationer mot valutor, skapade och verkställda spekulationer via banker som förlamade politiken flera gånger. Efter finanskrisen 2008 har bankernas makt över politiken blivit ännu mer uppenbar. ”To big to fall” har förvandlats till ”To big to control”. Bankerna är idag lika starka och fria som före finanskrisen. Det här kapitalet är inte nationsbundet, däremot regionsbundet, (USA, Japan och EU kallades för Triaden i den analysen på 1990-talet). Det som hänt på 2000-talet är att Kina tillsammans med de andra BRICS-länderna försöker bli en fjärde kraft. Finanskapitalets agerande handlar inte om export eller inhemska investeringar, finanskapitalet agerar ovanför den vanliga ekonomin och genererar vinster genom att kontrollera lån och investeringar oberoende av vad de används till. Finanskapitalet har heller inget behov av sysselsättningspolitik eller exportstöd, det enda man kämpar för är avreglering och ett ännu enklare fritt flöde av kapital över jorden och inom varje region. EU:s finanskapital lever idag på ränteuttag ur offentlig sektor och gigantiska bankvinster på löntagarnas bekostnad. På 90-talet levde man istället mer på valutaspekulation inom EU och lån till privata, snabba omstruktureringar av ägande inom Europas företag (det vill säga alla privatiseringar).

I den här analysen är euron inte det stora problemet, utan politiken som anpassar sig till finanskapitalets krav. (Jag ska villigt erkänna att min egen åsikt ligger närmast den senare analysen.)

Dessa olika analyser av Europas ekonomier och dess problem förklarar kanske varför Europas vänster också har så olika syn på EU och euron.

Men det förklarar också varför man ser så olika på en Grexit.

Hot eller räddning av ekonomin?

Enligt vänsterriksdagsmän som Costas Lapavitsas är ett utträde ur euron en process som sker via förhandling och med stöd av Tyskland och ECB. För att kunna lämna euron måste en ny valuta skapas och för att skydda den måste ECB stödja den under en övergångstid.

Den nya valutan ska sen ge regeringen makt att genomföra nya stora offentliga lån för investeringar och jobb. Målet ska vara att få igång den inhemska ekonomin med småföretag, det är inte export eller konkurrens med EU:s storföretag som är modellen. Turismen finns som en skyddande basnäring. Samtidigt konstaterar Lapavitsas att de extremt låga lönerna i Grekland gör det möjligt att återindustrialisera en del sektorer samtidigt som en flytande egen valuta ger ett oberoende att söka samarbeten med andra ekonomier. En tidig Grexit blir också ett förtida skydd för Grekland inför det oundvikliga sammanbrott som euron står inför.

Grexit kommer tömma landet på kapital

Syrizas lednings analys är den motsatta. En Grexit kommer innebära att landet töms på allt större privat kapital medan småsparare och medelklass inte kommer kunna skydda sig mot den stora devalvering (på kanske 25 procent) som en nyinförd drachmer kommer innebära.

En Grexit kan inte genomföras utan omgående valutakontroll och förstatligade banker, och en sådan åtgärd kommer möta EU:s finanskapitals fulla motkraft. Frågan är om regeringen ens har möjlighet att hinna ta kontroll över valutan innan landets rika tömt bankerna.

Och varför skulle sen ECB fortsätta ge bankerna den likviditet de idag lever på om landet har en annan valuta. I Varoufakis analys är Grexit inte en liten politisk fråga för EU, han menar att risken för att finanskapitalet kommer att börja spekulera i nästa svaga lands utträde (till exempel Portugal) är större än vad EU:s elit kan erkänna. Grexit blir bara möjlig om euron som sådan bryts upp och kostnaderna för det är enorma, för framförallt Tyskland och Frankrike.Istället för en lugnt utträde ser analysen snarare ett kaos med banker utan pengar, hyperinflation och stor social oro som knappast kommer leda till att en ny vänsterpolitik för folks förtroende. Dessutom: utträde ur euron är inget man kan göra utan ett nyval. Och det ger Greklands kapitalägare all tid i världen att skydda sig på alla andras bekostnad.

En oväntad räddning

Ett land kan inte gå i konkurs. Däremot kan ett land tvingas att ställa in betalningar och därmed omförhandla skulder. Men kampen om Greklands gamla stödlån handlar om vem som vinner ett maktspel på det politiska planet. Antingen tvingar Tyskland och andra i EU toppen Syriza till att överge den politik man vann valet på. Eller också lyckas Syriza tvinga fram utbetalning med hotet om eurons sammanbrott som den verkliga orsaken.

Antingen tvingar Tyskland Grekland ut ur euron eller också tvingas Tyskland låta ECB hantera skulder och banker för att rädda euron. Syriza står alltså i stort ensam utan stöd från andra EU-stater, socialdemokrati och med en vänster som väntar på eurons sammanbrott. Men just när det var som mörkast genomfördes valet i Storbritannien. Och plötsligt ändras förutsättningarna. Cameron vill hålla folkomröstning nästa år om ett omförhandlat EU avtal. Det gillar varken Frankrike eller Tysklands ledning, men kan inte säga emot då Tories vann valet med den politiken. Liksom Syriza vann med sin.

"Varför ska Storbritannien betala till en union som slänger ut sina medlemmar i kris?" Bild: Thanassis Stavrakis/AP/TT
"Varför ska Storbritannien betala till en union som slänger ut sina medlemmar i kris?"

Om EU:s ledning samtidigt slänger ut Grekland och skapar en ännu djupare ekonomisk och social kris i ett EU-land, är argumenten för Camerons projekt om förändrat EU-medlemskap plötsligt så mycket mer lockande. Varför ska Storbritannien betala till en union som slänger ut sina medlemmar i kris? Varför ska andra EU-stater?

Tsipras och Varoufakis förhandlingsspel kanske slutar med att engelsk höger blir det tunga argumentet som får Merkel att ändra politik. Det grekiska dramat avslutas lika tyst och diskret som alla EU-avtal. Alla gillar alla. Och tidningen Bild får leta efter en ny syndabock att skylla Tysklands och EU:s stagnerande ekonomi på. Vem vet. Kanske allt är spanjorernas fel trots allt?

Johan Ehrenberg
Johan Ehrenberg 

Grundade ETC 1976. Svarar gärna på frågor och skriver mest om ekonomi och politik. Och solceller. Men det är ju politik det med.

Mejl johan@etc.se

Twitter @JohanEhrenberg