Det här är rakt upp och ner fel. Av flera orsaker.

För det första finns inte mitten. Det finns inte ett givet politiskt fält som står mellan högerpolitik och vänsterpolitik, det finns inte en enkel gräns som anger vad som är höger eller vänster, det finns därför inte någon ”mitt” utan politik handlar om helt andra nivåer, det är ett sammelsurium av olika behov, av försök till svar på människors oro och drömmar.

En miljöaktivist som jobbar på Preems redovisningsenhet och cyklar till jobbet är inte mer mitten än en lärare född i Irak med religiösa tvivel eller en kranförare vid Slussenbygget som drömmer om ett hunddagis eller en arbetslös pianist som kör taxi på natten och hatar jobbet. Det finns lika många hbtq-drömmar i LO-kollektivet som i Advokatförbundet och lika mycket identitetspolitik hos direktören som hos fackklubbens ordförande.

Mitten handlar inte om en politik, mitten är bara ett statistiskt streck man dragit på de där diagrammen över partierna där de läggs med V längst till vänster och SD längst till höger och voilà, ”mitten” blir där L eller C läggs.

Men C:s ekonomiska politik är ju till höger om M:s.

Och L:s militarism obegriplig.

Och KD:s religionspolitik numera mer extrem än SD:s.

Och V:s politik blir inte närmare mitten bara för att man vill ha kooperativa företag, liksom S sjukförsäkringspolitik inte är mittenpolitik, det är rakt upp och ner högerpolitik.

Det var inte ”mitten” som skapade svensk energiöverenskommelse, det var de stora energibolagen som övertygade fem vilsna partier om att rädda deras marknad.

Och MP:s nya globala perspektiv på grund av klimatfrågan (att jämföra med deras tidigare nationella och lokala perspektiv) är inte mer mitten än SD:s nationalistiska.

Går vi igenom historien så är det inte mitten partierna slagits om. Erlander vann majoritet på mobiliseringen runt bostäder och medbestämmande, Palme förlorade regeringsmakten 1976 för att Fälldin blev representant för kärnkraftsmotstånd och en slags civilisationskritik mot storstadssamhället, Palme kom tillbaka 1982 genom borgerlighetens splittring och vann igen 1985 trots löntagarfonderna (som gav ny borgerlig enhet) medan S förlorade 1991 på grund av splittring och en ekonomisk skapad maktlöshet.1994 vann de röda stort och genomförde en kraftig nedskärningspolitik som framför allt drabbade LO-medlemmarna och ändå vann man åter 1998 och 2002. Sedan fick S och V storstryk av Reinfeldt och Alliansen 2006.

Men var det mitten det handlade om i alla dessa val?

Var det en vacklande osäker väljarkår ”i mitten” som kunde lockas med sockrade erbjudanden eller speciella stöd för deras akuta behov? Var det därför S i sin valaffisch 1985 stoppade in en manlig finansvalp med slips i en öppen bil med en dalmatiner i sätet bredvid sig och texten ”för att jag vill ha ordning på Sveriges ekonomi”?

Eller var det bara en dålig reklambyrå som trodde att det fanns en ”mitten”?

Det finns en helt annan förklaring till valresultaten och den är enklare och därmed mindre medialt spännande.

Val har fram tills nyligen avgjorts av mobilisering av de vanliga löntagarna, det är här den stora kraften finns, det är här de stora ”vindarna” skapas och mobiliseringen handlar inte om magiska slogans eller kluriga valprogram, det handlar om att få människor att gå och rösta.

Länge har den enkla sanningen varit att om LO-medlemmarna röstade till mer än 65 procent, ja då blev det röd regering. Och var valdeltagandet lägre blev det blått.

Orsaken är enkel, de borgerliga väljarna röstar troget, ju högre upp på klasstrappan desto större röstande andel. Om LO-medlemmarna däremot är engagerade och aktiva förändras bilden.

Den här faktorn har varit viktigare än annat, högt röstdeltagande bland löntagare, starkt S, lågt röstdeltagande, svagt S.

Det är alltså inte i ”mitten” S skapat röststöd, det är bland löntagare.

Men det är också när röstande löntagare väljer ett annat parti som siffrorna rör sig så snabbt.

Reinfeldt lyckades faktiskt vinna fler löntagarröster åt M än någon annan högerledare. Fälldin gjorde också en inbrytning (som C idag bara kan drömma om) medan SD hotar själva legitimiteten hos S som arbetarparti genom sitt ökande stöd hos LO-medlemmar. Nu är det opinionsmätningar och de säger inget om den som säger sig stödja ett parti verkligen går och röstar.

Och om man tittar utanför landet så var det inte genom att ”vinna mitten” som Boris Johnson fick sin stora seger. Det var genom att vinna arbetarröster.

Så vad är slutsatsen? Politik handlar om intressen. Löntagares intressen skiljer sig från advokaternas, böndernas, ägarnas och byråkraternas genom den sociala verklighet man lever i. Det finns ingen ”mitten” men det finns klasser.

Och det historien lär är att den som trovärdigt visar att man kommer göra det bättre för löntagarna kommer också att vinna val. Eftersom de är flest.

Vänsterpolitik är att göra det bättre för de många, högerpolitik är att med alla medel prata om något annat.

Ingen politik kan dock utgå från att vinna mitten.

Utom för de liberaler som fortfarande tror att det medierna tjatar om är dem själva.