Annie Croona: Det blir inget Israel i Eurovision nästa år

Alice Teodorescu Måwe (KD) är rasande. SVT:s Eurovision-kommentatorer Edward af Sillén och Petra Mede har nämligen haft mage att nämna det fruktansvärda som pågår i Gaza och det är, enligt Teodorescu Måwe, helt oacceptabelt. 

Kommentatorerna är ytterst försiktiga. De säger att Israels deltagande säkert leder till olika reaktioner i tv-sofforna, och de nämner Hamas-attacken den 7 oktober 2023, underförstått som ett startskott. Det är inte särskilt skarpt. Men de är åtminstone inte helt tysta.

Det räckte dock för att väcka ilskan i Teodorescu Måwe, som är svårt övertygad om den israeliska regeringens godhet, att man bara agerar i självförsvar. Jag undrar om hon ens tagit del av siffrorna om döda palestinier, om hon sett några av de fruktansvärda bilder och filmer som kommer från Gaza. Hon tycks leva i en parallell verklighet. 

I den här verkligheten har Israel för avsikt att döda ett helt folk, och omvärlden verkar låta regeringen fullborda projektet. Leveranser med mat ruttnar bort medan barn svälter, eftersom Israel vägrar släppa in lastbilarna. Barn som inte dör av svält dör av bomber. Det handlar om totalt 15 000 dödade barn – hittills.

Men de senaste dagarna tycker jag, trots allt, mitt i mörkret, att jag har bevittnat någon sorts skifte. Inte i Israels handlande, och inte som i att situationen i Gaza blir bättre nu, men i motståndet. Fler har öppnat ögonen. Fler har fått nog. Fler har ställt krav på att dödandet ska upphöra. 

Det rör sig. För sent och för långsamt, men ändå. Snart kan man inte vara tyst längre. 

Annars ”opolitiska” offentliga personer har börjat ta ställning. Protestlistorna blir längre. Utrikesministern har gått från att vägra yppa ett negativt ord om Israel till att åtminstone vara försiktigt kritisk. Till och med SvD:s politiska chefredaktör Tove Lifvendahl säger nu att Israel går för långt, att de agerar folkrättsvidrigt.

Det rör sig. För sent och för långsamt, men ändå. Snart kan man inte vara tyst längre. Snart måste man hoppa på tåget. Frågan är vem som står kvar längst i Israels ringhörna: Ulf Kristersson – eller Alice Teodorescu Måwe? 

Medan Israels Eurovision-bidrag repades och sedan framfördes förra veckan dödade den israeliska regeringen flera hundra palestinier. Men landets medverkan i denna enorma cirkus försvaras ihärdigt av arrangören EBU, med motiveringen att Israels tv-bolag inte har något med regeringen att göra. 

Det är för det första en naiv föreställning att Eurovision skulle vara opolitiskt. Vad som är politiskt eller inte avgörs inte av vad som står på ett papper, utan av faktiska handlingar. Och vare sig EBU vill eller inte är det en politisk handling att låta Israel delta. 

Dessutom har det israeliska bidraget fått enorm uppbackning av Israels regering, bland annat i form av massiva annonskampanjer inför finalen. Till exempel har Israeli government advertising agency, också kallat ”Lapam”, betalat för en stor mängd annonser på Youtube, där man uppmuntras rösta på Israels bidrag. Byrån beskrivs som den israeliska regeringens kommunikationsenhet och har regeringskopplad hemsida och mejladress.

Filmerna har anpassats till en mängd marknader, åtminstone till alla tävlande länder, enligt Yle. Här i Sverige hör vi sångerskan Yuval Raphael säga, på svenska: ”Hej Sverige, rösta på 'New day will rise'.” En textremsa meddelar att man kan rösta upp till 20 gånger.

Hur är bidraget fristående från regeringen? Hur är det inte politiskt?

Det rimmar illa med budskapen om ett opolitiskt Eurovision, en tävling där det dessutom är strikt förbjudet att försöka påverka resultatet. Hur är annonskampanjer från regeringens kommunikationsbyrå inte ett sätt att försöka påverka resultatet i tävlingen? Hur är bidraget fristående från regeringen? Hur är det inte politiskt? 

Om man ska försöka se en strimma ljus i detta mörker tar jag fasta på det skifte jag trots allt tycker mig se. Inte i faktiskt handlande, inte i Israels agerande – ännu – men i hur vi pratar om folkmordet, bara att fler vågar använda det ordet. I hur motståndet växer sig bredare och starkare. 

Det är en liten förnimmelse av en tid jag bara fått återberättad för mig, då människor utgjorde en våg av motstånd på gatorna, bred och kraftfull.

Jag hoppas för mitt liv att kriget inte pågår även under nästa års upplaga av Eurovision. Men om det blir så har jag svårt att se hur någon ska kunna hävda att Israels deltagande är rimligt. 

Och samma sak lär gälla för kriget i sin helhet: det kommer en dag då det blir ytterst tydligt vad Israel har ägnat sig åt de senaste åren. En dag då alla polletter, till slut, trillar ner.