Ledare. Göran Greider.

2017-12-20 03:00

Det är inte min ”svenskhet” som gör mig förbannad

”Jag tror inte på svenska värderingar. Jag tror på universella värderingar: Frihet, jämlikhet och solidaritet.” Den sentensen knappade jag in på Twitter efter att i söndags kväll ha hört S-ministern Ylva Johansson lägga ut texten om behovet av att propagera för svenska värderingar inför alla nyanlända. Man såg på ministern att hon inte var helt bekväm med den nya linjen i frågan om värderingar. För bara något år sedan skulle hon knappast ha gått ut med ett liknande budskap.

I det Agenda-program där hon intervjuades tog hon också avstånd från S-kollegan Veronica Palms kritik för några år sedan mot Reinfeldt-regeringens migrationsminister när denne propagerade för svenska värderingar och då framför allt nämnde ”arbetslinjen” som en central svensk värdering. Jag tyckte att Veronica Palm hade helt rätt: Att vilja arbeta är ingen exklusiv svensk värdering.



Så vad handlar det här om? Svar: Socialdemokratin går konservativa strömningar till mötes. Det är ingen tvekan om att det är så. Det övergripande temat för S-kongressen i Göteborg i våras var ”Trygghet i en ny tid” och i princip innebar det att partiet omdefinierade ordet trygghet från att tidigare i huvudsak ha betytt social trygghet i form av arbete och välfärd till att mer betyda satsningar på försvar och polis. Jag tror att hela denna policykantring är fullständigt livsfarlig för arbetarrörelsen. Och det kan jag säga utan att raljera över satsningarna på exempelvis polisen: jag tror att de är helt nödvändiga. Polismakten har länge haft för små resurser. Det syns i den stora högen av outredda brott och i den oro som många människor känner både i eftersatta förortsområden och på landsbygden. I Fittja ägde för ett år sedan en brutal gruppvåldtäkt rum i en källargång som det tog polisen ett år att ta itu med och först nu går det till åtal. Gruppchefen för polisen i området konstaterar (SvD 17/1) att befolkningen där ”har lågt förtroende för polisen”. Starka tendenser till att ett så kallat parallellsamhälle växer fram.

Är starkare svenska värderingar lösningen på detta? Nej. Lösningen stavas arbete, välfärd och större resurser till polisen – men det har inte ett jävla dugg med svenska värderingar att göra.

 

Jag har heller inga problem med nationalstaten. Det finns vänstermänniskor som ser nationalstaten som något passé och i sig reaktionärt. Men nationalstaten är fortfarande den arena där demokratin fungerar mist dåligt och där merparten av de fördelningspolitiska striderna utspelas. Jag tror dessutom att en nationalstat verkligen också har gränser för hur stor migration den klarar av på kort tid även om ambitionen måste vara att ta emot så många som möjligt.

Nationen är emellertid ingenting som svävar över politiken och den historiska verkligheten som något slags metafysisk enhet som för evigt är given – det är den konservativa synen på nationalstaten. För min del är nationalstaten en uppsättning verktyg – de starkaste som befolkningen äger – för att motverka ojämlikhet och förverkliga de värderingar som jag menar är universella: Frihet, jämlikhet och solidaritet.

När undersökningar av värderingar görs hamnar Sverige globalt alltid i ett extremt hörn av fyrfältsdiagrammen: Medborgarna i Sverige är individualistiska och de gillar kollektiva välfärdslösningar. Men det är inga ”svenska” värderingar. Jag skulle vilja kalla dem Upplysningens värderingar. Immanuel Kants berömda rader gäller: ”Upplysning är människans utträde ur hennes självförvållade omyndighet.” Han menade att den enskilda människan behöver hjälp för att ledas ut ur sin omyndighet. Han skrev långt före demokratins genombrott. I dag betyder det bara att människor i demokratiska samhällen behöver skapa de institutioner som kan stödja oss i vägen mot upplysning och universella värderingar. Kollektiv barnomsorg, äldreomsorg, fackföreningar, en likvärdig skola – rader av institutioner hjälper oss att göra oss lite mer solidariska och självständiga.

 

Men det är inte med svenska värderingar som olika fördomar ska bekämpas. Att vara emot barnäktenskap eller tvångsgifte, eller att vara för homoäktenskap och förbud mot att aga barn, är inte ett uttryck för svenska värderingar. Det är ett uttryck för att Sverige genom tusen olika politiska och sociala strider kommit oerhört mycket längre i förverkligandet av vissa universella värderingar än vad exempelvis Somalia eller Syrien har gjort. Att i namn av mångkulturell tolerans acceptera kvinnoförtryck eller barnaga strider mot mina universalistiska värderingar och det är inte ”svenskheten” i mig som blir förbannad när kvinnor inte kan sätta sig på ett kafé i en förort.

Att stänga in dessa universella värderingar i någon sorts svenskhet är konservativt, småaktigt och upplysningsfientligt. Ylva Johansson sågar av den universalistiska gren som varje S-minister sitter på. Över parollen Frihet, jämlikhet och solidaritet finns inget unket nationalistiskt.