Det är allvar nu. Ge ett bidrag till ETC Stödfond för att säkra utgivningen av Sveriges enda rödgröna dagstidning. Använd ETC Varuhuset eller:
Swisha: 123 508 754 9
BG: 5372-9141  

Det är natt sent i september och jag tänker på Bauman och lyssnar på podden Apans anatomi med Mathias Wågh och Erik Persson. Wågh inleder effektfullt med ett brandtal. Så tar samtalet om vad valresultatet säger om vår tid vid: ”Om det nu är ett interregnum, en tid av organisk kris där politiska block bryts upp, nya konstellationer formeras, vad skapar det för möjligheter för en radikal politik att ta plats?”

Jag tittar på siffrorna. Vänsterpartiet ökade 2,3 procent, men Feministiskt initiativ, Miljöpartiet och Socialdemokraterna backade totalt hela 7,6 procent. Dessutom ökade de mest konservativa partierna Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna tillsammans 6,4 procent.

Katastrofresultatet går inte att bara skylla på medier eller på bristande resurser. Under större delen av mandatperioden låg Fi på mellan två och tre procent i opinionsmätningarna.

Kanske förlorade Fi riksdagsvalet redan i samband med kongressen 2017.

Möjligen hade partiet kunnat återhämta sig efter det förlorade året 2017. Med lite tur, rimlig TV-tid och bevakning i andra större medier, erkännande från viktiga vänner och en tydlig och lyckad valkampanj.

Partiet hade inget av detta 2018.

Däremot en egen omfördelande statsbudget med finansierade reformer för bland annat avgiftsfri och utbyggd kollektivtrafik, arbetstidsförkortning, stärkt välfärd och mänsklig säkerhet. Nära 200 debattartiklar publicerades under våren och sommaren, mängder av pressmeddelanden och uttalanden, men enda gången på ett halvår som någon av partiledarna fick medverka i Aktuellt var när Gudrun Schyman i debatt mot Amineh Kakabaveh för vilken gång nu i ordningen grundlöst påstods inte bry sig om de mest utsatta kvinnorna.

Affischerna var snygga, men valfilmen obegriplig, foldern illa skriven och de bilder och budskap som spreds i sociala medier var ofta innehållslösa med ett närmast infantilt tilltal. Här fanns ett stort glapp till störtfloden av konkreta och seriösa debattartiklar. Visst fanns en rosa tråd, men den gav ett trassligt intryck.

Det betyder inte att det är dags för de rosa att ge upp. Fi har den bästa politiken, men problemen med att tillvarata kompetens och att hitta rätt strategier har kostat och är framöver stora utmaningar.

Högerns problemformuleringar har dominerat valrörelsen i stort, SDs siffror kraftigt överskattats, vilket självklart haft effekter. Starka intressen vill undergräva Metoo och all feministisk organisering, misstänkliggöra utsatta och framställa det som att i den mån sexualiserat våld förekommer så är det ett problem som främst bör relateras till invandring.

Därtill är det ett problem att inte bara antifeminister är dåligt informerade. Statsvetaren och feministiska profilen Maud Eduards menade i en intervju i våras att varken Fi eller något av riksdagspartierna har någon politik för att möta de problem som Metoo belyser. Jag frågade om hon tagit del av partiets cirka femtio förslag inom området kvinnofrid, vilket hon svarade att hon inte hade.

Lika lite som våldsutsatta ska användas som slagträn av partister eller Metoo får kidnappas av politiker – lika viktigt är det att ta alla berättelser om förtryck på allvar och formulera politik för verklig förändring, något som också görs. Det arrangerades flera bra samtal med en del av upproren och skrevs mycket, bland annat en rapport om mänsklig säkerhet där såväl barnäktenskap som Metoo fick egna avsnitt. Att uppmärksamma utan att verka profitera på kräver en balansakt.

Efter decennier av socialdemokratisk hegemoni kom den nyliberala, som nu faller sönder. En nationalistisk kan vara på väg att etableras i Skåne, men utvecklingen är inte självklar, säger de i podden.

Med andra ord hög tid för progressiva att ta tillfället i akt och våga utmana på allvar, både inom och utom parlamenten.