En väktare får ingripa på precis samma sätt och med samma rätt som alla i samhället får, genom att envarsgripa någon som tas på bar gärning eller flyende fot och som begått brott som kan straffas med fängelse. En ordningsvakt bär, till skillnad från en väktare, en uniform som är just precis en uniform. Den har en specifik blågrå färg, som tillsammans med all placering av emblem och utrustning regleras genom Polismyndighetens föreskrifter. Var, på millimetern, de privata bolagsloggorna ska sitta på uniformen, regleras också.

En ordningsvakt har betydligt mer långtgående befogenheter i kontakt med andra människor: Som att omhänderta berusade personer som utgör en fara för sig själva eller andra, avvisa eller avlägsna personer som stör eller utgör fara för den allmänna ordningen och tillfälligt omhänderta personer. 

En ordningsvakt får användavåld mot andra personer. Alltid efter att ha försökt prata personen i fråga till rätta, som det är reglerat på pappret i alla fall. Och aldrig mer våld än vad som är nödvändigt.

Varför denna uppräkning av grundläggande fakta? Därför att begreppsförvirringen är en del av problemet. Det krävs inte särskilt mycket ansträngning för att, i opinionsbildande och journalistiska sammanhang, hamna rätt. Inte minst för att allmänheten, den som kommer i kontakt med ordningsvakter, ska kunna veta vad de faktiskt har för befogenheter, för att inte tala om vad allmänheten faktiskt har för rättigheter. Det är viktigt med begrepp då. Det är inte väktare som åtalas titt som tätt efter att ha brutit människors ben vid ingripanden, nästan kvävt någon, eller som för bara någon månad sedan, dömts för att faktiskt ha vållat någons död.

Det är också viktigt att ha kollpå att ordningsvakter lyder under polisen men att de samtidigt är anställda i privata bolag med stora vinstintressen. Sverige är helt unikt i det här avseendet. Privatiserad polis är för många ett typiskt dåligt tilltag. I Sverige är det ett typiskt faktum. Det har gett oss en bevakningsbransch som är en riktig guldgruva med en omsättning på multipla miljarder årligen – hela branschens årliga omsättning är större än Polismyndighetens. 

Och nu väntas ännu bättre tider, i och med den nya lagen om ordningsvakter som röstades igenom i riksdagen i veckan. Allt för trygghetsskapandet – trots att det inte alls är klart vilken betydelse vare sig patrullerande ordningsvakter eller ronderande väktare har för den allmänna ordningen. Det mesta underlaget kommer från branschens egna arbetsgivarorganisation Säkerhetsföretagen, som givetvis gärna berättar om hur många ingripanden som görs och rapporteras i bolagens egna rapporteringssystem. De blir bara fler och fler. Om det är lika med att det behövs ännu fler ordningsvakter och ännu fler ingripanden är oklart. Frågar man den med vinstintresse är svaret självklart Ja.

Den som läst domen mot de två ordningsvakter som nyligen åtalades och dömdes efter att en man dött till följd av ett ingripande i Stockholms tunnelbana har förhoppningsvis fått med sig åtminstone två tankar. 

Den ena är att det är helt orimligt att vare sig kräva eller förvänta sig att någon som bara fått två veckors utbildning om allt från regeringsformen till hur man ska göra för att inte råka ha ihjäl någon vid våldsanvändning, ska veta precis hur en våldssituation ska lösas på ett säkert sätt. De ordningsvakter som dömdes för vållande till annans död uttryckte tydligt för rätten att de agerade i panik och på ren impuls. Som det ju rent av naturligt blir, när förutsättningarna är obefintliga. 

Den andra tanken är att det är orimligt att just den här bristen inte hanteras först – innan omfattningen av uppdraget utökas.

En statlig utredning har kommit fram till att utbildningen för ordningsvakter bör vara minst 160 timmar istället för dagens 80. Den nya lagen om ordningsvakter innehåller inga regleringar av utbildningens längd, bara att man för att kunna bli ordningsvakt ska ha genomgått föreskriven utbildning. Det är Polismyndigheten som beslutar om föreskriften. Samma myndighet som har att kontrollera att alla ordningsvakter sköter sig och utför sin delegerade myndighetsutövning på ett korrekt och rättssäkert sätt. Och som alltid kunnat återkalla ordningsvaktsförordnanden.

Frågan är vilka reella möjligheter Polismyndigheten faktiskt har för detta. Myndigheten skriker efter resurser och behöver, enligt regeringen, ännu mer avlastning av ordningsvakter. Ordningsvakterna får ökade befogenheter och behöver uppenbarligen kontrolleras mer. Är det ens görbart?

Från kommande årsskifte kan ordningsvakter transportera omhändertagna personer och kroppsvisitera människor för att fastställa identitet. Det har man inte fått göra tidigare och det innebär, enligt en rad sakkunniga i mänskliga fri- och rättigheter, väldiga inskränkningar. Det är klart att det inte är oproblematiskt att sådana uppgifter – och uppgifter som överhuvudtaget i grunden är statens genom polisens att utföra – läggs på en grupp vars förutsättningar är så bristfälliga, i en bransch som har allt att tjäna på ännu fler ingripanden.

Om samhället och staten har ett så starkt behov av precis de här uppgifterna – varför tillsätts det då inte behövliga resurser till rätt myndighet för genomförande? Att outsourca polisiära uppgifter till marknadsintresset är inte vilken privatisering som helst. Det är en livsfarlig sådan.