Låt mig citera tre av dem:
Jag är personligen inte så oroad för ökade CO2-utsläpp, eftersom människans bidrag till utsläppen endast motsvarar ca 4%.
Herregud när vaknar ni. Läs på fakta / diagram över klimatet i världen. Inget konstigt med klimatet. Sverige är inte hela världens väder.
En av de drivande i klimatfrågan, Elsa Widding förnekar inte förändring, vill gå andra vägar. Är nog kunnigare än de flesta journalister, lyssna, vad är det hon säger egentligen.
Jag frågar migom denna anstormning av mejl har något samband med det den sistnämnda personen skriver, att vi nu har (minst) en riksdagsledamot som ifrågasätter vetenskapen. Vid sitt första framträdande i en allmän debatt i riksdagen framförde ju SD:s nya riksdagsledamot Elsa Widding uppfattningen att en pågående klimatkris saknar vetenskapligt stöd.
Bland annat sa hon i sitt anförande:
”Kylan blir också mindre kall vilket gör att det är väsentligt färre som dör av kyla i dag, på totalen, om man kan prata i de ordalagen, så är det någonting positivt som har hänt.”
Att det finns fördelar i Sverige till följd av den globala upphettningen, önskar flera av de som kontaktar mig att media borde fokusera på.
Jag svarar på alla mejl. De kommer inte från trollfabriker för jag får svar tillbaka. En del föraktfulla, någon enstaka hotfull, men de flesta verkar faktiskt bli glada över att de får ett kvitto på att någon har läst – och vi kan efter några mejlvändor respektfullt konstatera att vi ser mycket olika på både samtiden, politiken och vetenskapens slutsatser.
Däremot är jag riktigt oroad över klimatfördröjarna. De är så väldigt många fler.
Jag har aldrig varit särskilt oroad över konspirationsteoretikerna. De är trots allt en minoritet.
Men är det på väg att bli värre? Vilken roll spelar det att SD, som är med och formar/godkänner den nya regeringens politik genom ett samordningskansli i Regeringskansliet, är det enda riksdagspartiet som inte står bakom Sveriges klimatmål?
Den klimatförnekande rörelsen är dessvärre långt ifrån maktlös. Vi har sett det i USA, politiker som Donald Trump och hans anhängare hämtar argument från näringslivsfinansierade tankesmedjor som producerar rapporter om hur osäker eller direkt felaktig klimatforskningen är.
Men ändå. Klimatförnekarna, och att de möjligen växer i antal, är inte vad som oroar mig mest.
Däremot är jag riktigt oroad över klimatfördröjarna. De är så väldigt många fler.
De flesta politiker – i riksdagen och utanför – litar visserligen på forskningen men de prioriterar inte klimatpolitiken. Det är särskilt oroande, eftersom tiden är knapp.
FN:s klimatrapporter har blivit allt tydligare med att vi befinner oss nära en brytpunkt, där det står och väger om vi ska klara att vända klimatförändringen innan det är för sent. Och det bör uttalas – igen: Bakom dessa rapporter står hundratals oberoende forskare, som sammanställer världens samlade vetenskapligt publicerade forskning om klimatet.
Vår nya regering bör pekas ut som klimatfördröjare.
De två viktigaste sakerna vi kan göra nu är att själva gå före – visa på en praktisk omställning till ett ekologiskt fotavtryck planeten tål – men det ännu viktigare är politisk organisering, skapa ett sådant tryck att politikerna måste lyssna.
Och kanske spelar även dialogen med de som inte tycker som vi själva en viss roll. Två av de mejl jag fick tillbaka den här veckan var oväntat positiva. En klimatförnekare svarade, efter att ha läst mina mejl, att hen gärna ville träffas. En annan skribent (inte klimatförnekare), lokalpolitiker för M, skrev i sista mejlet:
Vi behöver faktiskt bra vänsterpolitik också! Vår sida är kassa på t ex miljö och saknar ibland socialt engagemang.
