Annie Croona: Det är ingen konspiration – det är bara kritik

Jag skämtar ibland – till vissa kollegors förtret – om att saker jag ogillar är kvinnohat. Väskförbud? Kvinnohat. Stora telefoner (för små händer)? Kvinnohat. Designen på Playstation 5? Definitivt kvinnohat.

Man får skämta om sånt. Man får skämta om typ allt. Men nu ser jag en trend där kritik mot något tolkas som en koordinerad attack – att det ses som manshat eller högerhat. 

”Kritik mot mig? Den kan inte vara saklig. Det måste vara en konspiration!” 

Ungefär så kan man sammanfatta kulturskribenten Kristoffer Viitas text i DN häromveckan. Han beklagar att hans roman – enligt honom själv en ”banger” – inte gjort succé. 

Förklaringen, menar Viita, är att romankaraktärer inte längre får vara sviniga män. Därför har män slutat läsa, och lösningen är att män ger ut böcker som män gillar (läs: Viitas bok).

Viita ägnar sig åt den tröttsamma företeelsen som är att likställa kritik från kvinnor med manshat. Det är otänkbart att invändningarna kan vara sakliga och därför letar han stöd för tesen att kvinnor blivit en maktelit som saboterat för såväl författande som läsande män. Men har de det?

För bara några år sedan kom kvinnor ikapp män vad gäller utgivning av böcker. Män har länge dominerat – men det har inte hindrat kvinnor från att läsa. Och hade det varit en läskris bland kvinnor hade man knappast beskyllt männen för den. 

Kvinnor har också börjat ta mer plats på kultursidorna, men det är knappast en dålig sak. Perspektiven breddas ju. I såväl prosa som kritik finns nu både en manlig och en kvinnlig blick närvarande. 

Men hela Viitas resonemang bygger på en patriarkal tanke: att kvinnor inte kan kritisera sakligt (och inte heller skriva böcker som män gillar, vad det verkar). De förstår inte. 

Samma oförmåga att skilja på kritik och konspiration kan skönjas i Kvartals kulturredaktör Ola Wongs senaste text. I fjol kritiserades Wong för sin medverkan i ett seminarium på Bokmässan, en tillställning som Selma Brodrej i Dagens ETC rättmätigt benämnde ”en medveten shitshow om samer”. 

Nytt år, ny bokmässa – men Wong blev inte inbjuden till några seminarier. Slutsats? En konspiration mot honom och Kvartal. Likt Viita menar han att frånvaron av hans briljanta tankar är en förlust för kultursverige, ungefär. Istället blev mässan, som Wong uttrycker det, slätstruken.

Ola Wong skriver bland annat: ”(...) som helhet känns det som om tiden stannat på 2014 för Bokmässan, med undantag av influerarna då”. Valet av år är knappast en slump: 2014 är verkligen roten till allt ont, om man får tro den här sortens analyser. Innan det var det fritt fram att vara (o)skön snubbe eller till och med rasist. Det var sannerligen lättare förr – för (o)sköna snubbar och rasister.

Ola Wong tar även upp kulturkanonutredaren Lars Trägårdh i sin text, kanske för att han, olikt Viita, inte vill basera hela sin tes på sig själv. Det Wong verkar vilja bevisa är att mässan saknar udd, och udd kan som ni förstår som enbart kan uppstå medelst provocerande röster (helst från Kvartal), och att mässans slätstrukenhet är en effekt av kulturetablissemangets vänstervridning. 

Ett exempel på detta är, menar Wong, att Bokmässan tackade nej till att arrangera ett seminarium om kulturkanon med Lars Trägårdh. Detta gör mig förrvirrad, eftersom jag själv deltog i ett seminarium med just Lars Trägårdh, om just … kulturkanon. Okej, inte bara om kulturkanon, men en stor del av tiden ägnades åt det ämnet (och upptogs av Lars Trägårdhs skånska stämma).

Självklart får man bli besviken om mottagandet är svalare än väntat, eller om man inte blir inbjuden till sammanhang man gärna vill vara del av. Men kritik eller ointresse kan – faktiskt – ha rimliga skäl. 

Kanske har man sagt eller gjort något som människor inte uppskattar. Kanske fanns det andra som var mer relevanta för tillfället. Kanske fanns det ingen längre tanke alls bakom en bedömning eller ett beslut – det blev bara inte du den här gången. 

Och kanske bör man acceptera det, möjligen till och med lära sig något av erfarenheten, i stället för att leta efter bevis för sina konspirationsteorier. 

Nåväl. Dessa klagomål på kultursidorna har åtminstone bevisat något: att varken män eller högern har cancellerats.