I det stora hela sjunker andelen personer som har varit brottsmisstänkta i samtliga av grupperna. Men personer födda i Sverige som har utrikesfödda föräldrar sticker ut allra mest, mer än de som är födda i ett annat land.

Vad det beror på är inte utrett. Rapporten säger inte att ”kulturella skillnader” eller etnicitet är en stark förklaring. Tvärtom visar den att utanförskap -–människors villkor – påverkar mer än ursprung. Skillnaderna minskar rejält mellan inrikes- och utrikesfödda när man tar hänsyn till ålder, kön, inkomst, utbildning och bostadsort. Med andra ord är levnadsvillkoren en viktig fråga att ta tag i, liksom maskulinitetsnormer.

Dessutom handlar det inte om invandring per se eftersom den grupp som sticker ut är andra generationen som fötts och vuxit upp i det svenska samhället. Med andra ord är det inte invandrade som kom nyligen utan de som har fötts och formats av samhället i 20-30 år.

Ytterligare en viktig aspekt i rapporten är att andelen misstänkta ökat något för vissa brottstyper som till exempel narkotikabrott. Det har ökat i samtliga av de undersökta grupperna. Som kriminologen Helena du Rées uppmärksammade mig på är det här ett resultat av polisens spaningsarbete och hur polisen prioriterar sitt arbete. 

Tyvärr har debatten hittills handlat mer om positioneringar än riktiga lösningar. Inte ens justitie- och migrationsministern Morgan Johansson (S) stod emot en populistisk linje när han skulle kommentera rapporten i Aktuellt.

Inledningsvis talade Johansson om klass och välfärd som viktiga förklaringar. Men när programledaren undrade om inte överrepresentationen hänger ihop med invandrarnas värderingar och normer så började ministern att svaja: ”Vi kan inte utesluta att det kan vara så.”

Och när Aktuellt frågade om inte slutsatsen borde vara ändra på migrationspolitiken så lyste Johansson upp och svarade:

”Det är därför vi har stramat åt migrationspolitiken”.

Det där är på modet i svensk politik just nu, att föreslå kollektiv dubbelbestraffning.

Några få begår brott (eller i det här fallet misstänks för brott) men alla ska straffas genom att asylpolitiken ska bli strängare.

Bara den som tror att brott har med ursprung att göra svarar med ökad kontroll av migrationen.

Om nu värderingar och normer skulle vara en avgörande faktor, hur kommer det sig då att de som är födda här, gått i skolan, och formats av samhället sticker ut mer än de som inte är födda här? Om det nu vore normer som vi ska ta fasta på borde inte de som är födda här sticka ut mindre än invandrade?

Vad jag saknar i den politiska debatten är hur samhället ska säkra att unga människor inte rekryteras till kriminella gäng. Men också en diskussion om vad som händer under resans gång. Vad är det som gör att andragenerationen är mer utsatt? Vad är det i det svenska samhället som gör att familjer som flyttar hit hamnar på botten?

Fattigdom och klass är inte tillräckliga förklaringar men utanförskap ger en bredare bild. Att inte vara någon, att inte ha inflytande, att inte känna att man kan kämpa sig upp. Att göra klassresa har blivit allt svårare. Skolorna har slutat vara utjämnande. Sedan 80-talet har inkomstskillnaderna ökat. Vår tids största lögn är att alla har samma chans att göra en klassresa uppåt.

Aldrig förut har det varit så lätt att se skillnad på status. Man vet när man växer upp i förorten att den har lägre status än övriga områden. Instagram och andra sociala medier plattformar påminner våra barn och unga om vilka märkeskläder som gäller, vilka bilar man ska köra, hur ens lägenhet ska se ut. Inte är det trångboddhet, psykisk ohälsa och betong som står högt i kurs.

Unga människor som växer upp med känslan av att inte höra till är lätta byten för kriminella gäng, extremister och andra som är beredda att fylla de ungas huvuden med mål och mening i livet.