Rami Al-Khamisi: För den som inte har pengar krossas fotbollsdrömmarna tidigt

Det svenska U21-landslagets framgångar har inte undgått någon. Det historiska EM-guldet har i överflödiga, men välförtjänta, ord beskrivits som en bragd. Fotbollsrörelsens mörkare sidor – huliganism, våld och vandalisering – fick denna gång stå utanför mediernas rampljus. I stället var det mångfalden, kollektivet och självförtroendet som fick känneteckna landslagets spel på plan och utstrålning utanför. Ett framgångsrecept för andra svenska idrotter att ta efter, hävdade flera debattörer. Killarna i U21-landslaget har blivit förebilder för tusentals unga runt om i landet med fotbollsdrömmar. 

Men samtidigt som den svenska fotbollen når nya rekordhöjder, såväl med landslaget som på klubblagsnivå, är det många unga killar och tjejer som på lokalnivå tvingas ge upp drömmen om en fotbollskarriär. Elitsatsningarna som görs i allt lägre åldrar, den tuffa konkurrensen mellan barnen och de ekonomiska förutsättningarna för att få spela skördar sina fotbollsoffer. Bortsett från att klubbarna misstar sig genom att sortera bort de spelare som kanske skulle utvecklats lite senare, och därför möjligen går miste om stora talanger, så är det här också en fråga om att ta hand om våra unga. Som den fotbollsälskande person jag är, ser jag idrottens och fotbollens fördelar för ungdomars fysiska hälsa, välmående och gemenskap. Främst för dem i socioekonomiskt fattiga stadsdelar.