Ledare. Åsa Petersen.

2017-03-26 09:00
Sittande överst: Margaret Gärding, Parul Sharma, Isabella Pettersson Sittande längst fram: Sissela Nordling Blanco, Gudrun Schyman, Victoria Kawesa.  Bild: Mimika Kirgios
Sittande överst: Margaret Gärding, Parul Sharma, Isabella Pettersson Sittande längst fram: Sissela Nordling Blanco, Gudrun Schyman, Victoria Kawesa.

Den rosa elefanten i det rödgröna rummet

När andra försöker tona ner polariseringen i den politiska debatten försöker Fi vinna på den: Vi är det tydliga alternativet till rasism och sexism. Vi backar aldrig.

I helgen samlas Feministiskt initiativ till kongress i Västerås. Med ett och ett halvt år kvar till valet är frågorna många. Har Fi chans att komma in i riksdagen? Hur kommer de i sådana fall att förhålla sig till blockpolitiken? Och hur ska de rödgröna partierna – som ligger närmast Fi politiskt – behandla nykomlingen?


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Många är nog de partistrateger som känner hotet från Fi och önskar att de på något mirakulöst sätt skulle upplösas och försvinna. Risken är uppenbar att Socialdemokraterna, rädda för att förlora röster till Gudrun Schyman, kör en repris på sin skrämseltaktik från valet 2014: "En röst på Fi är en röst i papperskorgen."

Det är det sämsta argumentet mot att rösta på Fi som finns. Det handlar ju inte om politik över huvud taget. Det bygger bara på antagandet att Fi inte lyckas ta sig över riksdagsspärren – vilket skulle göra en rosa röst verkningslös.

Jag skulle inte vara så säker på det i valet 2018. Socialdemokraterna och Miljöpartiet har tyvärr gjort många av sina yngre och mer radikala väljare besvikna.

För de som betraktar asylpolitiken som en värdemätare på anständighet hjälper det föga att Socialdemokraterna försöker beskriva ID-kontroller, tillfälliga uppehållstillstånd och skärpt anhöriginvandring som klassisk S-politik. Eller att Miljöpartiet påpekar att den tillfälliga asyllagen (som just nu ser ut att bli allt annat än tillfällig) skulle ha blivit ännu hårdare om inte de gröna hade varit med och tagit ansvar.

Lägg till detta frustrationen över Sverigedemokraternas framgångar och rasismens normalisering. Fi beskriver SD som sin huvudmotståndare. När andra försöker tona ner polariseringen i den politiska debatten försöker Fi vinna på den: Vi är det tydliga alternativet till rasism och sexism. Vi backar aldrig.

Vilsna socialdemokrater och miljöpartister – för frihetliga för att känna sig hemma i Vänsterpartiet och för klassmedvetna för att rösta på Centern och Liberalerna – skulle kunna finna ett nytt hem i Fi. En röst på Fi kan bli den ultimata proteströsten åt vänster.

Inte minst för alla kvinnor som är fattigpensionärer. Den könssegregerade arbetsmarknaden, som systematiskt ger kvinnodominerade yrken lägre löner och sämre arbetsvillkor, har tillsammans med ett orättvist konstruerat pensionssystem gjort var sjätte kvinna över 65 år beroende av garantipension. I åldersgruppen 65–69 år har män i genomsnitt 5 700 kronor högre pensionsinkomst än kvinnor.

Fi har gjort till sin profilfråga att ändra på detta. De fyller därmed ett tomrum i politiken.

Feministiskt initiativs framtida roll är inte bara en nöt att knäcka för de partier som riskerar att förlora röster till dem – utan även för Fi själva. Hittills har FI satsat på att bygga folkrörelse. De väcker ett ideellt engagemang som många andra partier bara kan drömma om. Därför kan de bedriva valrörelse med knappa ekonomiska resurser.

Men att samla proteströster är en sak. Att förvandla dem till en konstruktiv parlamentarisk kraft något helt annat. Politik är kompromissandets ädla konst. Om Fi vill göra verklig politisk skillnad i den parlamentariska vardagen måste de vara beredda att kompromissa. Om vad, och med vem?

Det kan visa sig vara en ännu större utmaning för Fi än att ta sig in i riksdagen. Här behöver Fi en genomtänkt strategi, som de lanserar för sina potentiella väljare redan i valrörelsen. Annars riskerar de en svekdebatt vi inte sett maken till.

Det är högst orealistiskt att Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Feministiskt skulle samla sig till ett rödgrönrosa alternativ i rikspolitiken inför valet 2018. Men de skulle alla tjäna på att börja betrakta Fi som något annat än en proteströrelse.

I en politisk verklighet där Sverigedemokraterna kan bli lika stora som Moderaterna – och de dessutom samarbetar – måste alla progressiva politiska krafter ta stöd av varandra. En blåbrun regering får under inga omständigheter bli verklighet.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.

DIGITAL PRENUMERATION

TVÅ VECKOR GRATIS!

Läs alla artiklar från Dagens ETC utan kostnad första två veckorna. Därefter är priset 199 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom Dagens ETC direkt till din mejl, alla dagar i veckan. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Prenumerera” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter