Gustaf Josefson (M), ordförande i Sahlgrenskas styrelse försvarar beslutet i SVT Väst:
“Vi behöver alltid göra effektiviseringar och försöka göra mer vård till mindre kostnad, naturligtvis. Det handlar om att öka produktionen och så jobbar hela samhället. Alla försöker ju bli mer produktiva.”
Och effektiv är man.Dagens ETC rapporterar att fyra av tio vårdplatser försvunnit under de senaste tio åren. Samtidigt ska personalen beta av den ackumulerade vårdskulden från pandemin. Många som skjutit upp sin vård dessutom har blivit riktigt sjuka. Simultant pågår också en ny smittvåg där antalet nyinskrivna patienter ökar. Dock från ytterst låga nivåer.
Sahlgrenskas chefläkare Thomas Brezicka fruktar att besparingsivern gått för långt och att man riskerar att skada det komplexa system som sjukvården utgör. Han pekar också på hur ständigt hög beläggning får konsekvenser:
”Det innebär att personalen får jobba mer än de borde göra. Och det kan man göra, lite av och till. Men problemet är när man ständigt, ständigt måste jobba mer än man borde. Då blir personalen trött och hinner inte med sitt arbete och vi vet att det leder till skador på patienterna”, säger han till Dagens ETC.
Göteborg står tyvärr inte ensamma i den här situationen. Antalet vårdplatser har minskat från början av 90-talet. Till en början drevs ”revolutionen” av den tekniska och medicinska utvecklingen. Stängningarna av vårdplatser hade ringa påverkan på arbetsförhållandena. Men i början av 10-talet passerades en brytpunkt. Neddragningarna av vårdplatser gick snabbare än vad som gick att effektivisera bort i vårdtid. Till varje vårdplats hör förutom lokaler och utrustning också personal som utför själva vården. Färre vårdplatser med färre personal innebar inte längre att man tryckte ”onödig luft” ur systemen, utan kom att permanenta överbeläggningar och hårdare press på personalen. Men neddragningarna upphörde inte där.
Drömmen om tekniska innovationer och mer effektiva arbetssätt har istället kommit att permanenta ett kroniskt tillstånd av stress, dålig arbetsmiljö samt att patienterna drabbas och utsätts för risker.
Vid det här laget befinner mansig i en ond spiral av sjunkande kompetens där erfaren och duktig personal säger upp sig eftersom man inte längre orkar med arbetssituationen. Svårigheterna att rekrytera innebär i sin tur att regionerna tvingas ta in dyr hyrpersonal.
Vi befinner oss i en nationell vårdkris. I somras övervägde Inspektionen för vård och omsorg (Ivo) att stänga Akademiska sjukhusets akut i Uppsala på grund av allvarliga brister och patientsäkerhetsrisker. Man nöjde sig till slut med att kräva 20 nya vårdplatser. I bland annat Blekinge och på Kungälvs sjukhus har Arbetsmiljöverket kopplats in på grund av överbelastning, och ett flertal regioner, bland andra Skåne, Västernorrland, Jämtland Härjedalen, Västerbotten och Sörmland, uppger för tidningen Vårdfokus att de har färre vårdplatser öppna än vad som är beslutat.
Den moderate sjukvårdspolitiken Gustaf Josefsons höga tilltro till effektivisering och innovation är – naturligtvis – i grunden positiv. Men det handlar i grunden om att politiken behöver öka sin effektivitet. Så arbetar resten av samhället, där alla försöker bli mer produktiva.
Ett första steg i rätt riktning vore att erkänna för sig själv att vi inte längre befinner oss på 90-talet, och att mer effektiva arbetssätt förutsätter mer vårdpersonal snarare än mindre. De besparingar som genomförts sedan början av 10-talet bekostas av personalens samvetsstress, och av sjukförsäkringarna.
Ett andra steg vore att sluta köra på i samma trötta hjulspår som alltid (mer besparingar – på allt utom Polisen!) och istället verka för ett sant innovativt omtag på vårdpolitiken. Moderaterna, som styr majoriteten av landets regioner, borde verka för en blocköverskridande uppgörelse kring vårdens utformning och finansiering. Utan ideologiska skygglappar och daterade dogmer om att all offentlig verksamhet (utom Polisen) behöver stramas åt.
Ytterst vittnar landets vårdkriser om högerns oförmåga att ställa om till ett landskap där luften inom offentliga verksamheter sedan länge är slut. Men jag är övertygad om att det är möjligt. Där högern en gång lyckades acceptera att allmän rösträtt och demokrati inte nödvändigtvis innebär pöbelvälde, kan man också gå vidare ur det här.
Vad som händer om man inte lyckas med ett sådant projekt kan den högerkonservativa presidentkandidaten Josè Antonio Kast i Chile vittna om.
Man blir helt enkelt irrelevant.
